Innehåll | Samtal | Utställning | Kalender | Deltagare | Länkar

Några röster om demokrati och konst

I år är det val, i en tid där det politiska klimatet har hårdnat efter september 11, kravallerna i Göteborg och Genua, och främlingsfientliga partiers framgångar runtom Europa. Den representativa demokratin ser inte längre ut som den gjorde, tekniska landvinningar och nya sociala strukturer förändrar hela tiden förutsättningarna.

Sedan Kulturhuset öppnades har det med jämna mellanrum varit både objekt och scen för politiska diskussioner. Månaden innan det svenska valet i höst kommer också en utställning om demokrati att visas just här. Den 9 juli i år samlades några medverkande i utställningen "Den allmänna opinionen" hemma hos Karin Hansson från Association of Temporary Art [a:t] för ett samtal om demokrati och om sina projekt.
De som deltog i diskussionen var Karin Hansson (KH); Nils Claesson (NC), Åsa Andersson (ÅA); Annika Drougge (AD); Bongi Jarne (BJ); Johan Malmström (JM); Paula Stenström (PS); och Måns Wrange (MW).

KH: Demokratitanken är alltid intressant. Jag har länge velat bjuda hit WochenKlausur från Österrike, och när så Justitiedepartementet frigjorde pengar för projekt om demokrati, så tyckte jag att det var ett ypperligt tillfälle att bjuda in dem för att kommentera den svenska demokratin. Samtidigt passade jag på att kontakta svenska konstnärer som på olika sätt arbetat med ämnet, för att på så sätt få fler ingångar och ett sammanhang.

Giftig statistik

MW: Vårt projekt är ett alternativ till den moderna representativa demokratin: Istället för att medborgarna väljer sina politiska representanter på grundval av hur man tror att kandidaterna företräder medborgarnas åsikter, får en person som rent statistiskt motsvarar befolkningens levnadsvilkor representera medborgarna. Med hjälp av Statistiska Centralbyrån har jag skapat en statistisk medelmedborgarprofil genom att sammanföra olika medelvärden. Medelmedborgaren är fyrtio år och kvinna, ensamstående utan barn, bor i lägenhet med två rum etc. (Annika från soc kommer på att det är hon som är medelmedborgaren och börjar vifta med sina papper.) Via en mediakampanj har jag hittat en medelmedborgare. Hon heter Marianne. Jag och min samarbetspartner Igor Isaksson har sedan bildat en arbetsgrupp som arbetar i ett nätverk av olika rådgivare, som t ex en lobbyist och en copywriter för IKEA och Absolut. Vi arbetar med samma metoder som en del företag och större intresseorganisationer använder – lobbying och opinionsbildning – för att få ut Mariannes åsikter om hur hon vill förändra världen.

Paul Steen: Det var oväntat att hon var singel utan barn?

MW: Ja, men det beror på att statistiken utgår från hela befolkningen. Eftersom man då också inkluderar barn och ungdomar så har majoriteten inte barn. Om man istället skulle utgå ifrån fyrtioåriga kvinnor så har de statistiskt sett barn. Men det här är sammanförd statistik och den sammantagna profilen blir skev. Det är som olika mediciner som kan vara bra mot olika åkommor, men om man sammanför dem kan det bli giftigt.

KH: Hur länge ska ni hålla på med det här?

MW: Tio år. Vi har hållit på i tre år.

NC: Jag såg presentationen på Manifesta, den var ganska auktoritär.

MW: Vi arbetar med presentationen som branding bland annat genom formgivning av tv-vinjetter som varumärkesföretaget Dallas STHLM har gjort och en websajt av Igor Isaksson. Det är medvetet gjort en smula överdrivet.

Paul Steen: Det måste kosta massor?

MW: Nja, ingen får betalt, alla är med för att de gillar projektet och tycker att det är intressant. Det enda som kostar är presentationsmaterial och dokumentation.

Maktens tjänstvilliga ansikte

KH: Jag och Åsa har gjort ett språkrör som heter Ted. Det startade ungefär samtidigt som Marianne.

ÅA: Vi gjorde ett system för att föra fram åsikter med hjälp av ett fiktivt språkrör, men vi visste inte vems åsikter.

KH: Tanken var att kunna sälja Ted till olika företag eller ett politiskt parti som ett språkrör. Vi ville överdriva något som redan existerade, in absurdum. Living Brand hette ett företag som kånkade för ett tag sedan. Det fungerade så att om Ericsson hade en mässa så rekryterade de unga människor från KTH och tränade upp dem så att de kunde representera företaget och se ut på bästa sätt.

AD: Hur kunde det gå i konkurs?

Revolutionen äter sina barn

AD: Vi har en representant som heter Troy. Vinnaren av utopist-VM. Hans idé är att kapitalismen faller inom en snar framtid och ersätts av mikroekonomier och globala nätverk. VM i utopiskt tänkande förs på webben. Man får själv gå in och ändra i sitt bidrag. Sedan röstar allmänheten. Alla får delta. Vinnaren får 1 000 dollar, sitt förslag tryckt och distribuerat, och en audiens hos Göran Persson. I augusti har vi release för Utopi-VM 2003 på Plattan. Troy som vann i år är med.

MW: De utopierna som var med var ju utpräglat vänster. Men så har det ju inte alltid varit, tänk tredje riket. Eller EU.

AD: Ingen av våra utopier var rasistisk. Det var ganska schyssta bidrag.

MW: Många visioner som kommer nu är ganska nyliberala.

NC: Största dödsorsaken på nittonhundratalet var väl att man var för eller emot fel utopi.

MW: Revolutionen äter sina barn.

NC: Pol Pot satt i unga år på kafé i Paris och hade idéer. Men sedan blev det en farlig utopi när man måste lida för att nå målet. När man säger att det finns en historisk sanning.

KH: När man läser gamla SOU, statliga utredningar, så finns det en väldigt utopisk ton. Men det kommer på något sätt bort i tillämpningen tjugo år senare.

JM: Det är som läroplanen. Den är i grunden för en radikal pedagogik, men hur tillämpar man det?

MW: Utopi är det som kommer innan praktisk politik.

NC: Vad gick Troys utopi ut på?

JM: Han hade knutit sin utopi till dagsaktuella subkulturer.

KH: Det som Troy predikar finns redan förverkligat i de globala brottsliga nätverken.

AH: Det är väl ett naturtillstånd. Han hade en samhällskritik men också en analys. Han beskriver lokala val, och Global Alliance som har en samarbetsfunktion för ett antal autonoma enheter, ungefär som FN har nu.

PS: Utopi för mig är ett barndomsminne ur någon bok med en bild av Paradiset.

JM: Vi fick relativt sekulariserade bidrag. Men jag tror att det finns ett behov av metafysik som är kopplat till en paradistanke.

MW: Det finns ju dels en litterär genre av utopier som ska vara för mest för tanken och vara fostrande, men sedan finns det ju också Fourier, Morris, Owen...

NC: Science-fiction för filosofer.

KH: Det finns ju dystopier också. 1984. Men nu när övervakningssamhället verkligen är här tycker man mest att det är skönt att bli sedd.

Övervakning efter terrorattacken

PS: Vi är medlemmar i Stockholms Övervakningskamerateater SÖT. Vi gjorde en aktion första gången 7 september förra året för att uppmärksamma hur övervakade vi är.

BJ: Vi försökte få kontakt med kameran. Vi hade en skylt där det stod "Ring" och så ett nummer. Men det var ganska misslyckat. Ingen bevakade oss. Vi fick ingen kontakt.

KH: Övervakningskamerateater finns i sjutton länder och verkar för att uppmärksamma övervakning på offentliga platser. Det är en väldig skillnad på villkoren i de olika länderna. Efter den 11 september har vi märkt en skillnad i attityd också.

PS: Sedan kunde man inte vara kritisk mot övervakning.

MW: Övervakningsindustrin är en av de snabbast växande aktierna just nu. Och de som så mycket som försöker nyansera USA:s hållning svartlistas.

BJ: Hur skyddar man demokratin samtidigt som man inskränker på folks integritet? Ju mer demokratin är hotad desto mer minskar den.

MW: Jag vet olika danska teatergrupper och konstnärer som bryter politiska tabun som inte vet hur de ska arbeta nu. Det blir lite ambivalent, för nu står de plötsligt på samma barrikad som Pia Kjærsgaard som också utmanar det politiskt korrekta.

PS: Vårt projekt är ganska auktoritärt. Övervakningskamerateatern kommer att använda Sergels Torg. Allmänheten deltar genom att få instruktioner via en högtalarröst.

BJ: De är fria att gå med, motverka eller ignorera.

PS: Vi gör fyra föreställningar, en ny varje gång. I år är det 11 september som är internationella övervakningskamerateaterdagen.

Konversationer med maskinen

NC: Ingmar är Telias syntetiska svenska röst. En

talsyntes, det låter som om han är från landet. Det är en slags vervremdungsmaskin. Jag gör ett telefonbaserat projekt om politik. Man får ställa frågor till Ingmar. I verket Prata med Ingmar om konst hade jag förberett tre- fyratusen frågor och programmerat honom att returnera en fråga med en fråga och namndroppa mycket precis som folk gör när de pratar om konst. Rent tekniskt går det till så att det finns ett inläsningsprogram, ett program som kopplar till förinspelade svar, och ett som läser upp svaren. I framtiden kommer han att bli smartare, till slut kanske han är smartare än dig.

Att rösta på såpapersoner

KH: Vi har tydligen nästan alla jobbat med en person. Övervakningskamerateaterns Big Brother-röst, Ted, Ingmar, Marianne. Vi kommer att ha mer olika personer än system eller strukturer att presentera. Medias politiska bevakning funkar ju så också att man fokuserar på en person i taget, det blir såparelationer med tydliga karaktärer.

KH: Vad beror det på att den trenden inte är lika stark här som i USA?

MW: I USA är det så komplicerat att rösta att man indirekt utestänger stora delar av befolkningen.

NC: Det räcker med att man har suttit i ungdomsfängelse så får man inte rösta.

KH: Är det viktigt med röstning?

MW: Det beror på.

NC: Det har väl varit viktigt historiskt.

MW: Men vad är viktigt. Att få rösta eller att få upp sin fråga på dagordningen. Ett av problemen med den svenska demokratin är att vi på senare tid har haft svaga regeringar med vågmästarpartier. Om man röstar på Mp för att de vill stoppa en motorväg finns ingen garanti för att de inte förhandlar bort den frågan med regeringen mot koncessioner i kärnkraftsfrågan. Och det finns heller ingen formell väg för medborgarna att föra fram sina frågor. I dag kan storföretagen och de större intresseorganisationerna påverka politiska beslut genom lobbying och opinionsbildning samtidigt.som det är lång väg upp för den vanliga individen att göra sig hörd.

Direkt demokrati genom slump

KH: Jag tycker det är läskigt med PR-projekt och hur lätt det är att påverka politiker via media. Ingen vågar gå emot en folkstorm. På sätt och vis gör ju det att vi har en form av direktdemokrati genom opinionsinstituten. Det är intressant hur en undersökning kan ge så stort utslag även om det är tre år kvar till valet. Det är väl en form av direkt demokrati?

PS: Personerna i opinionsundersökningarna ska utgöra ett Minisverige. Säg att du har en 56-åring i Kalix som ska representera alla i sin ålderskategori i länet. Men sedan kanske han har läst en bok som han har fått rekommenderad av sin 30-åriga brorson i Stockholm som är konstnär, och så får han helt andra idéer, som inte alls är representativa för hans grupp, och svarar helt otippat.

MW: Man kan ju manipulera svaren också genom att vända ordföljden i frågorna.

NC: När slutade du slå din fru?

MW: SAF och Fackförbundet SKTF gjorde en undersökning om sänkt arbetstid. SAF frågade "Är du villig att sänka din lön mot att du får förkortad arbetstid?" och 15 procent svarade nej. När sedan facket frågade fanns en goodwill-koppling, "Är du beredd att avstå från lönehöjningar under de närmaste åren mot förkortad arbetstid och en ökad chans för arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden?", och då var 60% för.

PR-byråernas kamp

PS: I Inbördeskriget i Jugoslavien hade alla sidor amerikanska PR-byråer. Bosnien och Kroatien hade samma, fast inte samtidigt. Och Bosnien fick igenom sina tio punkter i internationell media.

MW: Det finns ideella lobbyister som bara gör det de tror på också. Som lobbyföretaget Westander Publicitet & Påverkan som har arbetat för Röda korset bland annat.

KH: Jag kan förstå de som säger att alla ska ha rätt till en lobbyist.

MW: Alla har ju inte råd. Och det är som med reklam. En annons kan alla göra med en dators hjälp, men den som gör det i dag utan att jobba med det professionellt riskerar att använda ett språk som reklamen använde på 50-talet. Man har inte kunskaperna.

KH: En annan kampanj är ju den mot den så kallade straffskatten, eller Robin Hood-skatten. Den som drabbar de rikaste kommunerna för att ge pengar till de fattiga, för att kunna upprätthålla servicen i glesbygden.

MW: Det vi såg var bara toppen av ett isberg.

KH: Ja, de byggde upp det som en folkstorm, med en website och flygblad utdelade av arga engagerade medborgare. Men egentligen var allt iscensatt. Skattepengar användes till att betala pr-firmor för att ändra skattebetalarnas åsikter.

MW: Opinionsundersökningar speglar inte alltid folks åsikt. När Le Pen vann överraskande i Frankrike hade folk inte vågat säga vad de tänkte rösta på i undersökningar.

PS: Många var emot EU men ändå köpte vi argumenten för vi var rädda att det skulle gå åt helvete.

MW: Det finns en stor lobby i Sverige för EMU också. Bara i Bryssel finns runt 10 000 lobbyister. Det är en stor ekonomi som motsvarar ett flertal mindre länders BNP.

Skinnskallar ser roliga ut på bild

NC: Men lobbying är ingenting nytt.

KH: Medias hastighet är någonting nytt. Och hur den används.

MW: Inbilla mig inte att en massa kändisar som har gått ihop och skriver under ett upprop på DN Debatt agerar helt själva. De har blivit levererade av en professionell påtryckare.

NC: Finns det inte en paradox i att Socialdemokraterna säljer av sina lojala s-tidningar, och sedan lägger en massa pengar på lobbying? Men hur dumt funkar inte tidningarna. Pia Kjærstaad köper en annons i DN och sedan får hon uppmärksamhet i alla medier istället för att man tiger ihjäl henne...

MW: De ville bli nekade den annonsen. För PR-effekten i Danmark. Då hade de kunnat säga att Sverige är ett översittarland där man inte kan prata öppet om vad som helst.

NC: ...Och skinnskallar har ju fått hur mycket reklam som helst bara för att de ser roliga ut på bild.

KH: Hemliga nätverk kan ju bli väldigt stort i medierna också. Som Stödstrumporna.

MW: De hade ju starka profiler utåt också. En person från media, en från ekonomin, en från kulturen. Och inte vilka som helst. En perfekt union.

JM: Leijonborg har ju fått profil nu. Ja, mot rasism. Folkpartiet – nu med folkets kebab.

PS: Och det här projektet då?

AD: Vi har Troy.

 

Paul Steen, Stockholm 020709

 

 

Annika Drougge och Johan Malmström

Paula Stenström

Bongi Jarne McDermott och Åsa Andersson Broms

Måns Wrange

Nils Claesson

Paul Steen