Pengar är coolt!

Att ha dom.
Att spendera dem.
Och göra det i London.
Jag gillar att vara vuxen.
Att kunna klä mig i hur dyra saker som helst och äta vad som helst och åka taxi hur mycket som helst och kunna köpa precis allt jag vill. När jag vill. Att inte behöva äta upp. Inte slicka fatet. Jag kan till och med gilla att dom fjäskar. (Dom skulle bara veta.)
Här står jag mitt i Brixton. Fri och nästan rik.
En snål en. Han gråter när han skiter. Jag avskyr giriga typer. Dom brukar åka dit på extrapriser och prispricken. Hemmet fyllt av mastodontförpackningar från Ullared. Missbildade korvar och massagestavar från Klas Ohlsson, visst den kan också användas för att dra skruv.
Brixton med sina hippa typer. Rastas, afrikaner med ärr i ansiktet, designers från landet.Allt är bättre än i den håla jag kom ifrån. Pengar gör en vuxen. Att inte behöva be om något att kunna betala för sig. Det är skumt när inget är till salu. När inget går att hitta i affären.
På sjuttonhundratalet förbjöd man svenska bönder att ha färgglada kläder och dricka kaffe. Bönderna skulle inte se ut som annat än bönder. Gråa skulle dom vara. Det har man förstått i Moskva. De bästa varuhusen som aldrig stänger finns i Moskva. Sill och vodka och en färgteve tack så rullar man hem klockan fyra på morgonen och lagar mat och super och tittar på sin nya teve.
Det sibiriska guldet. Det var de ryska aktierna som knäckte Bobbo. Han ärvde en hög pengar av sin mor men medlen räckte inte till att köpa den älskade bilen för. Han började spela på ryska aktier, det var banken som rådde honom. Det var aktier och guld och sibiriska mineraler. Plötsligt var han jätterik en hel vecka. Så försvann allting 1998. Hejdå alla pengar. Det var kul att råkas. Han kör omkring i en rostig Mazda 323. Rätt åt dig guld-Bobbo.
Pengar-är-smutsiga stoppa dem inte i munnen tänk på alla som tagit i dem. Dom är som bajs. Pluppa ut dom bara. Jag vet att detta sticker i ögonen på trött mamma i förorten-ensamstående-med småbarn och hög hyra och flottigt hår och urinläckage. Det är inte rätt att man ska få ordet solidaritet upptryckt i näsan så fort man säger att det är kul och vuxet, ja coolt att ha pengar. Pengar är kul. Dom är också kul för dom med flottigt hår. Den som spar han har. Spargrisen i skolan. Det var rena hysterin. Jag och min kompis Eva skulle sälja bullar ett år och kakor ett annat och sen skulle man samla flaskor och allt skulle gå till klasskassan. Vad jag hatade klaskassan och när sen alla åkte till Kolmården för pengarna spydde jag i bussen. Killarna i klassen genomskådade detta. Nu höjer vi BNP sa dom och pangade fönster och skrek: nu höjer vi BNP, nu höjer vi BNP. Den onda kapitalismen. Det blir ett tjatande mantra. Pengar är terapi. Om det inte var dyrt att gå i terapi skulle det inte hjälpa. Smakar det så kostar det. I det gamla Rom hade fodringsägarna rätt att stycka den som inte kunde betala. Idag finns det kreditupplysning. Min pappa var grävmaskinist, han hette Bosse. Grävbosse. Min pappa var hantverkare och ökänd svartjobbare på bygden. Han hade en stor grävskopa. Alla som behövde ha ett hål på tomten var tvungna att ringa upp oss. Han kunde inte stava till kvitto. Alla, höga som låga fick komma med kontanter. Pengarna stuvades ned i bruna
kartonger på vinden. Grävskopan blev flera genom åren, liksom hålen. Husgrunder, rör, septic-tankar, swimmingpooler, på senare år fiberkabel. Pappas revisor gjorde deklarationen och allt var frid och fröjd. Skatteverket lyckades inte ens med sköntaxeringar. Jag vet inte ens om han någonsin erkände att han hade en grävskopa. I vilket fall så annonserade han aldrig. Folk ringde och de ringde nästan jämt. Pappa brukade säga att han räddade folks familjeliv. Då fäderna hade semester kunde annars katastroferna ligga på lur i sysslolöshetens kölvatten och då kom Bosse och grävde upp tomten så att fäderna kunde lägga om rör, eller dra ut kablar för värmepumpen, eller anlägga altan eller swimmingpool. Mammorna fick vara ifred och sönerna kunde tvingas delta i de eviga anläggningsarbetena. Idealism är kladdkaka nummer ett. Att inte ta betalt betyder att man vill ha betalt på ett annat sätt. I vaselin kanske. Det är ett aristokratiskt ideal som när man diskade folk i OS för att det var proffs. Jag för inte kassabok. Kassaboken. Varje dag i hela sitt liv skriver morbror Bengt upp sina exakta in och utgifter. Han vet exakt vad jag har kostat honom i form av glass och klänningar och vykort och julklappar, i hans familj gjorde man långa lisor varje julafton för att se om familjens totala ut-julklpapps-utgift balanserades upp mot de som kom in. Deras hus var fullt av radon.

Hanna Nilsson Född 1965 i Sundsvall, Sverige. Bor och arbetar i London sedan 1992. Journalist och författare. Senast aktuell med "Who is afraid of Mrs Thacher?" Orbit Publishing.

För utskrift, öppna sidan i nytt fönster.