Det ryska kapitalet

”Jag ser att ni älskar pengar helt oegennyttigt”

Föraktet för pengar sitter djupt rotat i det ryska undermedvetna. I Ryssland har man alltid varit misstänksam mot rikedom. Bland de av folk mest respekterade människorna fanns många utfattiga och sinnessjuka tiggare – som ofta ansågs vara profeter – men nästan aldrig rika och anständiga borgare. De rika satt fast i det materiella välståndet och var därför inte tillräckligt andliga. Ett kapital var något man skämdes över, eftersom kapitalet förknippades med tjuveri. Många rika ryssar var väldigt generösa mecenater och välgörare. Men i folkets tycke var en rättskaffens man alltid hederligt fattig. Även om en förmögen människa byggde kyrkor och sjukhus för de sämre lottade, kunde han knappast räkna med folkets erkännande. Om en person skänker bort stora summor till välgörenhet, betyder det att han har tunga synder. Den som hjälper fattiga, försöker gottgöra dem, sona sina synder och köpa sig fri från Gudsvrede. På det viset tänkte man i Ryssland. Inte undra att många var fientliga till det materiella.

Där man förnekar den fysiska verkligheten - där spökar det. Det Kommunistiska spöket, som vandrade runt i Europa, landade inte på rysk mark av ren slump. Materialister tog upp den idealistiska andliga kampen mot oandliga och alltför materialistiska rika djävlar. ”Frihet, jämlikhet, broderskap!” Det tyska Kapitalet krossade i grunden det ryska kapitalet.
Sedan började rena rama konsten. Kamrat Lenin med kolleger var de första som gjorde performance till en respekterad konstgren. De var skickliga. ”Expropriera det exproprierade!” Vilken slogan! Många stora konstnärer ställde upp. Rodtjenko, Malevitj, Lissitski, Chagall... För första gången användes konst som ett avgörande medel i kampen om makten. Propaganda. Agitation. Konstnärer fick närmast obegränsade medel, de blev efterfrågade, de kunde påverka verkligheten direkt. Revolutionen var ett stort konstprojekt. Massor av konstnärer världen över längtar fortfarande efter en revolution. Men de kan lugna ner sig. De har inga pengar.
Ett annat stort konstprojekt –vars grundidé var hämtad direkt ur Goethes Faust - hette Homunculus. Homunculus var en logisk fortsättning på Revolutionen. Man behöver ingen retort för att skapa ett nytt människoväsen - tänkte sovjetiska konstnärer. Det hade de rätt i. Homo Soveticus hyser inte heller någon respekt för pengar. Men av helt andra skäl än en ryss före revolutionen: Pengar - är en kvarleva från det förflutna. ”Det förflutna” i detta sammanhang betyder ”kapitalismen”. Eftersom vår framtid är kommunismen, så klart. Och under kommunismen blir det inga pengar. Alla ska få i enlighet med sina behov. Och Den Nya Människan har ju nästan inga behov. Inga materiella behov i alla fall. Men massor av andra behov. Kulturella.
1960 blev vi utlovade att om 20 år skulle Kommunismen komma. Exakt så blev det inte. Men på 80-talet stod det klart att pengar hade tappat sin gamla betydelse helt och hållet. Från att vara ett banalt betalningsmedel började de förvandlas till objekt. Till ready made. Till fint designade samlarföremål.

Sovjetiskt liv var tänkt som ett totalkonstverk. Konceptet var enkelt - en konstnärlig ledare/curator, några konstnärer och miljoner lyckliga och tacksamma åskådare. Homo Soveticus var en klassisk konstsamlare. Allt omkring honom var väldigt sällsynt och obegripligt, precis som fin konst borde vara. Allting var konst - lägenheter, mat, varmt vatten, bilar... Saker och ting kunde omöjligt massproduceras, trots att massproduktionen var en av hörnstenar i den sovjetiska estetiken. Massproduktion för med sig masskultur och det kunde man inte tolerera. McDonald’s skulle aldrig få ta plats i sovjetiska hjärtan. Den platsen var till för att älska Kommunismen. Massproduktion kunde enbart existera i strikt begränsat antal.

Pengar spelade i det sovjetiska konstverket en huvudroll, eftersom pengar var en symbol för Det Onda. När allt annat redan var framgångsrikt förvandlat till konst eller obrukbara konstföremål, försökte man göra samma sak med pengar. Man lyckades nästan. Man hade redan uppnått det läge då någon kunde ha hur mycket pengar som helst, men inte kunde köpa någonting, eftersom det inte fanns någonting att köpa. Men det var samtidigt det största problemet. Pengarna hade vunnit. För om man inte har något mål, någon mening med livet, någon tro, något att äga eller älska, vad återstår då? Just det. Precis.
Pengar.
Massor med pengar.

Dmitri Plax Född1970 i Minsk, Vitryssland. Bor och arbetar i Stockholm. Konstnär, curator och författare. Krönikör i bland annat Dagens nyheter.

För utskrift, öppna sidan i nytt fönster.