Alla som någon gång läst Kalle Anka vet att pengar är ett väsentligt inslag i serien. De är det så till den grad att pengarna – och avsaknaden av dem – finns där så att säga innan varje enskild berättelse tar sin början: Farbror Joakim har dem, Kalle saknar dem, Björnligan försöker stjäla dem, Alexander Lukas behöver dem inte osv. Man kunde uttrycka det abstrakt: pengar är den konstant vars variabler utgörs av seriens olika karaktärer och de intrigmässiga förvecklingar de är inbegripna i i de enskilda avsnitten.
Och det är dramatiken och skämten kring pengarna och, skulle jag vilja kalla det, visdomen kring dem som dröjer kvar. Mina vänner och jag återkommer gärna till en serieruta (kanske är det mer än en, jag har inte lyckats återfinna den) där knattarna frågar Kalle om han har några sällsynta mynt till deras myntsamling. De får det dystra svaret: ”Alla mina mynt är sällsynta.”
En klassiker bland de Carl Barkstecknade avsnitten är den tidning som i Sverige fått namnet ”Jul i Pengalösa”. Den extralånga berättelsen som fyller hela numret publicerades som Walt Disney’s serier N:r 12 i december 1954. En berättelse om jul i juletid. Här finns pengarna redan i titeln: Pengalösa är namnet på en slumförort till Ankeborg, ”den stadsdel där det bor så mycket fattigt folk” som Kajsa uttrycker det. Barnen far illa i Pengalösa, de får aldrig äta sig mätta och vid julen får de varken godis eller julklappar. Så är det inte bara d enna jul utan alltid; Pengalösa är det välmående Ankeborgs bortvända och mörka andra sida.
Handlingen tar sin början när de godhjärtade knattarna råkar gå genom Pengalösa på väg hem några dagar före jul. De reagerar med skamkänslor över olyckan de ser: ”Jag skäms för att jag är mätt och varm”, säger en av dem. Tillsammans med Kajsa bestämmer de sig för att ordna en insamling så barnen för en gångs skull får en riktig jul. Kalle, som den här julen har det alldeles extra knapert, blir uppbådad att hjälpa till, liksom scoutkåren Gröngölingarna och Alexander Lukas, och – naturligtvis ytterst motvilligt – Farbror Joakim.
Och som den moralitet ”Jul i Pengalösa är visar den hur Joakims snålhet straffar honom själv. En enda liten slant, av okänd valör som han till råga på allt tiggt sig till, får bottnen på hans överfyllda kassavalv att brista. Alla Joakims pengar försvinner ner i ”ett stort, bottenlöst hål”.
Bilden är också en metafor för penningvärdets-kanske också aktiekursernas-fria fall.
Serierutan som visar det svarta hålet tillhörde min barndoms lustfyllda skräcku pplevelser. Men pengarna kommer i varje fall delvis till rätta så småningom (man bör inte avslöja för mycket av den sinnrika intrigen för dem som ännu inte haft nöjet av ”Jul i Pengalösa”!). Och barnen får sin jul till sist.
”Jul i Pengalösa” är ett mästerverk. Ett långt äventyr, undebart vackert tecknat, fyllt av fyndiga och intelligenta utvikningar och tragikomiska detaljer. Som när Kalle tigger pengar till barnen och blir missförstådd av det fattiga paret han råkar tigga av.

Denna rörande lilla ruta är alldeles särskilt intressant. När man som N:r 12 1967 gjorde ett nyutgåva av ”Jul i Pengalösa”, fortfarande som Walt Disney’s serier, censurerades hela berättelsen å det grövsta. Alla rutor som visade slum, och dessutom alla som visade tiggeri togs bort. Bilderna av trasiga och ledsna barn, förfallna hus, och tiggande personer – inklusive Joakim och Alexander Lukas som båda tigger pengar vid olika tillfällen – saknas i 1967 års utgåva. Likaså saknas alla de rutor som skildrar hur Alexander Lukas, ankan som aldrig har några pengar och aldrig arbetar men lever gott ändå, närmast magiskt skaffar pengar till insamlingen, och samtidigt också sätter det fatala skeendet i verket som leder till förlusten av Joakims förmögenhet. Förlusten av denna berättelse i berättelsen är särskilt beklaglig; den är det mest mångbottnade i ”Jul i Pengalösa”. Alexander är den ankistiska världens version av halvguden Hermes, snabb, oförutsägbar, suverän, i förbund med övernaturliga makter.
Varför man tog bort hans medverkan i serien är gåtfullt, troligen ville man avlägsna rutornas fokusering på tiggeri och på klasskillnaderna i Ankeborg (Alexander tigger framför ett lyxhotell och får en glödande, magisk slant nedkastad på sig).
I 1967 års ”Jul i Pengalösa” reducerades originalets 247 rutor till 178. Serien stympades, intrigen blev ologisk, snudd på obegriplig. Men i likhet med de beryktade sovjetiska encyklopedierna finns spår av censuren. Ett sådant spår är orden, pratbubblorna; Kalle säger forfarande till Joakim när han försöker få ett bidrag till insamlingen: ”Barnen far illa! De får aldrig äta sig mätta och aldrig se en julklapp – år efter år är det likadant!”
Ett annat spår – det enda visuella – är rutan med den trasiga familjen Kalle tigger av. Den visar fortfarande i bild att Ankeborg rymde utslagna och fattiga.

Varför behöll man den här rutan? Av misstag? Som ett sabotage mot censuren från någon i produktionsprocessen? För att den ansågs mindre brutal än bilderna på kåkstaden Pengalösa? För att den ansågs för bra för att slopas?
1967 års ”Jul i Pengalösa” är hursomhelst ett exempel på bortträngning, aktiv och avsiktlig. Hur man resonerade när man tog bort alla rutorna av slummen i Ankeborg, gjorde äventyret obegripligt och Ankeborg till en stad utan tecken på fattigdom och lidande, vet jag inte. 1960-talet var det första decennium då den dubbelmoralistiska, ideologiskt förljugna USA-bilden i massmedier och populärkultur angreps på allvar, nationellt såväl som internationellt. Att populärkulturen själv, USA:s andra statsmakt, som en motåtgärd mot kritiken skönmålade USA särskilt aktivt under decenniet är välkänt.
Men mycket saknas ju även i normala fall i bilden av ”typstaden” Ankeborg, sådant som annars tillhör en ”normal” nordamerikansk sta d, exempelvis förekomsten av svarta. Och allt som har med könet att göra, heterosexualitet liksom homosexualitet, är som man då och då påpekat företeelser som aldrig skildras i ”Kalle Anka” .
Men här, i denna serie som för en gångs skull balanserar Farbror Joakims enorma överflöd av pengar med att visa den skrämmande bristen av dem hos andra, kan vi, tack vare de två existerande versionerna, iaktta det våld som konstruktionen av den ankastiska världen kunde inbegripa. Ett våld som handlade om att förtiga, avlägsna, sudda ut. Fattigdomen, slummen, alla de ledsna barnen, tiggeriet – allt försvann ur bild. Men själva försvinnandet är kvar.

Carl-Johan Malmberg är född i Stockholm 1950. Författare och kulturskribent i bland annat Svenska Dagbladet. Har undervisat i film och konst vid Stockholms universitet, Kungliga Konsthögskolan och Södertörns högskola, och arbetat som radioproducent vid Riksradion. Publicerade i år boken Sällskap. Tankar om rum ruiner, särlingar dueller och resor.

För utskrift, öppna sidan i nytt fönster.