Vad gör jag här i ett stalinistisk Disneyland?
En smällkall vinterdag. Januari 2000. Jag drar längs Minsk långa paradgata och i mina fickor finns tjocka bollar av rubler med fina hus på. Miljoner och hundratusenlappar som man hade tagit bort tre nollor på i en valutareform. En kopp kaffe kostade då en miljon eller två.
Folk i affärerna är snälla och om man sträcker fram en näve sedlar så plockar personalen ut vad de ska ha Pengarna tar aldrig slut. Äntligen rik. På natten går jag en lång promenad med Denis och tittar på märkliga hus. Samma hus som på pengarna. Hotellet heter 40 år av seger.
Klockan två på morgonen: ett besök på en pizzeria där man måste passera en metall-detektor
för att äta pizza. Vakterna är krigsveteraner från Afghanistan.
Det är ingen mening att tala om öst och väst längre. Världen är lika absurd överallt.
Det är bara pengar som gäller. Situationen idag är en efter-efter-efter muren situation. Idag finns det ingen anledning att avpersonalisera individuella konstnärer och ge dem rollen att representera hela politiska system och ideologier.. Det finns inga ”vi”, det finns inga ”vi” som representerar Sverige, Ryssland, Vitryssland, Estland, Litauen, Finland eller Danmark.
Vad gör jag här?

Jag har under två års tid rest omkring och byggt upp Cracs internationella nätverk. Nyckeln i detta arbete har varit att stärka och fördjupa och skapa en situation av verkliga samtal mellan konstnärer och konstnärer, konstnärer och publik, konstnärer och nya media, det har också varit ett led i att försvara yttrande- och tryckfrihet. Konstens frihet.

Ett sånt begrepp får en mening i Ryssland där plötsligt media börjar monopoliseras uppifrån och konstnärer som Oleg Mavromatti drabbas. I Moskva beslagtog polisen tio år av hans arbete och han tvingades in i bulgarisk exil eftersom han retat upp den rysk-ortodoxa kyrkan.
Historien upprepar sig. Och fastän verkligheten i Stockholm och den i Minsk skiljer sig en aning åt, har vi en gemensam ekonomisk historia.
Åke Karlungs verk ”Det värdelösa leendet” går in på guldets mystiska kraft. På den magiska metall som en gång för över tusen år sedan uppväckte nordmännens lustar så att det tog sig över nuvarande Baltikum, Vitryssland, Ukraina ända ner till Konstantinopel i jakt på guld. Som de förde hem och grävde ner. Det fanns nästan ingenting köpa för pengarna. Forskarna tror att nordmännens idé om guldet var att det innehöll en mystisk ljuskraft som kunde lysa upp dödsriket. Nordmännens dödsrike var kallt och mörkt. Om man sänkte ned guldet i en mosse skulle det bli ljust på andra sidan graven. Guldet innehöll solstrålar. Därav allt mördande.

Pengar är en kommentar till det nya i ljuset av det gamla. Det är en konstutställning genomförd av Crac i samarbete med Svenska Institutets Partnerskap för Kultur. Ett projekt som gått ut på att stödja yttrandefrihet och demokrati genom kulturutbyte med framförallt Baltikum, Vitryssland, Ryssland men också Balkan. Utställningen Pengar är finalen på Partnerskap för kultur som avslutas nu i sommar.
Pengar är också en bra start.

Nils Claesson

Nils Claesson är konstnär och filmare. Autodidakt. Född 1968 i Stockholm, bor och arbetar i Stockholm Sverige. Det viktiga för Nils är att hans konst ska ha ett underhållningsvärde. Nils är en av initiativtagarna till Pengar och har haft huvudansvaret för att bygga upp Cracs internationella nätverk med betoning åt öst.

För utskrift, öppna sidan i nytt fönster.