I ett skyltfönster till en second handaffär i Stockholm hänger en samling Mona Lisor. Kopior av Leonardo da Vincis Mona Lisa i ett 50-tal mer eller mindre lyckade versioner. Som dåligt förfalskade pengar. Eller som en god illustration av hur värde skapas och upprätthålls. Man kan tycka att alla dessa kopior är sämre än originalet, förvanskningar som förminskar upplevelsen av den äkta varan. Eller så tycker man det motsatta, att värdet av den äkta Mona-Lisan skapas av den stora mängden kopior som finns över hela världen; att upplevelsen av dessa kanske till och med är starkare, än om man ser originalet i verkligheten. De flesta blir också besvikna. I Louvrens pampiga salar är Mona-Lisa så liten, så svår att komma nära, bakom sitt pansarglas och i trängseln av besökare. Ett ganska ynkligt bevis på att människan har en historia.
I den nya ekonomin vill man sprida så många kopior som möjligt. Den behöver inga bevis. Historien skapas istället med effektiv marknadsföring enligt konstens alla regler. Det är själva historien som är originalet. Och historien kan gärna uppdateras och modifieras i nya familjevänligare versioner. Trots detta är den ofta sig lik, för att skapa igenkänning och passa den genomsnittlige konsumenten. Därför upprepas Mona Lisa-konceptet ständigt. Som ett uttjatat men effektivt meme återkommer hennes hemlighetsfulla leende i reklamen och på tidningsomslagen. Hemlighetsfulla kvinnor säljer bättre än hemlighetsfulla män, enligt marknadens undersökningar.

Mona Lisa är vad man i datasammanhang kallar en ”killer application”, en hit helt enkelt. Den stora vinstlotten för den som äger copyright. Enligt Schumpeters är det detta som är drivkraften i ekonomin. Till skillnad från neoklassisisternas tro på den vinstmaximerande marknadsmekanismens ohejdade flöde. Alla tror de dock på att pengar är en viktig utmärkelse. Det finurliga med denna utmärkelse är att den gör det möjligt att få som man vill. Det kanske man annars inte får om man belönas med en guldklocka för trogen tjänst, vinner en resa till Kreta eller får rabatt på 25 kilo kaffe. Att få pengar som belöning gör att man själv får välja. Man kan lösgöra sig från sitt sammanhang och säga: Jag skiter i att jag är tjock och har diabetes, nu vill jag äta så mycket choklad att jag spyr! Därför, är det en viktig egenskap i penningekonomin att kunna välja rätt.
Bregott eller Lätta, tampax eller Ob? Schampo i en rosa plastflaska med gula blommor, eller en vit med mer maskulint utseende? En Big Mac eller en McFeast? De gäller att ta till sig informationen utan att storkna. Man måste sortera, katalogisera och kontrollera. Eller kanske bara flyta med. Bli Konsumenten, i ett tillstånd av högre medvetande, där varorna mist sin betydelse annat än som ikoner för en religös upplevelse. Där den materiella verkligheten hålls i schack av mer eller mindre legala droger, större fängelser och -– inte minst – högre murar till en tredje värld där tillverkningen av de rosa plastflaskorna fortfarande sker.
Så länge det finns pengar är allt under kontroll. I Sverige kontrollerar Riksbanken pengarna. Kungens huvud används fortfarande som en sorts pant på att pengarna är äkta svenska riksdaler. Men i det nya Europa ska detta tecken för klassamhället snart vara ett minne blott. Redan idag outsourcar staten inte bara socialtjänsten, även pengar är nu utlagt på entreprenad. Pengar i Sverige AB heter företaget som sedan 1999 tjänat pengar på pengar. Helst vill Riksbanken att vi helt slutar att använda kontanter, de är för dyra i drift. Men det är svårare att få svenskarna att sluta med pengar än vad man räknat med. Folk håller envist fast vid sina riksdaler som om de hade ett värde i sig. Ett annat värde än ett plastkorts. Pengar är ändå pengar.

Bytt är bytt och kommer aldrig igen. Det vet man av erfarenhet i före detta sovjetstater som Ukraina. Sedan självständigheten från Sovjetunionen 1991 har Ukraina bytt valuta minst tre gånger. 1992 frös alla bankernas tillgångar inne. Familjers samlade livsbesparingar bara försvann. Över 72 miljarder rubel totalt. Många tror fortfarande att pengarna en dag ska komma tillbaka. Att en dag, ska man hitta ett enormt kassavalv fyllt med de försvunna pengarna. Som om banksiffrornas värde hade en koppling till ett originalvärde någonstans. En pengarnas Mona Lisa. Tyvärr hade Ukrainaborna satsat på fel valuta. Eller fötts i fel stat helt enkelt. En stat utan tillräckligt skicklig propagandaapparat för att skapa en trovärdig historia för sin valuta. Utan tillräcklig vapenmakt för att försvara sitt lands varumärke mot konkurrerande ideologier. I Ukraina fungerar idag amerikanska dollar bättre som betalmedel än den inhemska valutan.

Trots att även värdet av den svenska kronan sjunkigt så snöpligt det senaste decenniet, så tror många lojala konsumenter fortfarande på varumärket Sverige. Det är trots allt samlingsnamn för en mängd starka varumärken som Ikea , Björn Borg och Volvo. Dessutom har vi ju JAS, yttrandefrihet och demokrati.
Nu är kanske inte alla svenska företag så svenska längre. Varumärket Sverige är dock intakt. I vår nya ekonomi är ju detta själva produkten, ingenting man vill förändra så länge det säljer bra. Sverige står för en mängd lättkommunicerade värden som trygghet, solidaritet och sexuella orgier. Starka värden som lätt går att applicera på en mängd produkter. Ingenting är omöjligt. Rakhyvlar, nudlar eller Mona Lisor. Allt kan bli som nytt.

Karin Hansson

Karin Hansson, född 1967 i Göteborg, Sverige. Bor och arbetar i Stockholm. Initiativtagare till Pengar. Verksam som konstnär och curator. Aktiv i styrelsen för Stiftelsen Medialab som driver CRAC. Driver Internetprojektet Association for Temporary Art – [a:t] www.art.a.se som hon startade 1995 tillsammans med kollegan Åsa Andersson.

För utskrift, öppna sidan i nytt fönster.