av Ted Hansson

Intriger, maktkamp och passioner är det som ger mening i min verklighet. Här pågår ett evigt drama, lika förutsägbart och ofrånkomligt som årstiderna. Jag vet inte om någon styr över årstiderna, men i såpoperans underbara värld finns Gud.

Jag vet. Jag har träffat honom.

Han heter Magnus Lind, är 55 år och har berättat historier sedan 6-årsåldern.

TED HANSSON: Hej Magnus, är du Gud?
MAGNUS LIND: Nja, snarare författare, och som sådan spelar jag oftast lite gud.

T: Du har skrivit en mängd så kallade såpoperor som Varuhuset, Destination Nordsjön, Storstad, Rederiet, producerat manus till Skilda världar, Vänner och fiender, Vita lögner. Och en massa annat. Vad är egentligen en såpopera?

M: En såpopera är ett följetongsdrama som i princip är evigt. Figurernas karaktärer och inbördes konflikter föder handlingen. Rollfigurerna lär sig inte, utvecklas inte som i ett vanligt drama. En såpopera innehåller figurer som man älskar och figurer som man hatar, en miljö som det är spännande att gå in i, lidelser och känslor utöver det vanliga, moraliska dilemman att fundera över. I en bra såpa händer det hela tiden dramatiska saker.
Den ena händelsen leder till den andra. Karaktärerna är ständigt utmanade och utsatta. Mod, starka känslor och starka personligheter möts hela tiden. Intriger och kamp driver händelserna framåt, men godheten har ändå en plats.

T: Vilka typer av karaktärer bör finnas med?

M: Det bör finnas hela sortimentet. En god, en ond, ett kärlekspar, ett äldre par etc. Något för alla åldrar. Det ska vara aktiva spännande karaktärer. Enkla men inte endimensionella. Människor som lever ett liv utöver vårt vardagliga, till hälften realistiska nutidsmänniskor, till hälften sagofigurer.

T: Du var tidigare journalist, bland annat inrikes- och näringslivschef på Svenska Dagbladet. Nu är du manusförfattare av tv-underhållning. Det låter som roller i helt skilda världar. Du började med att rapportera om den så kallade verkligheten, och nu konstruerar du egna världar. Fast det kanske inte är så stor skillnad?

M: Bägge jobben kräver ett berättande. Ett sätt att sammanfatta och göra händelser spännande. Verkligheten sätter gränser för hur spännande en berättelse blir. En nyhetsartikel eller ett reportage måste balanseras. Den diktade verkligheten har bara rimligheten som gräns, och för skrivaren gäller det att vara så skicklig med fantasier att de verkar som avtryck av verkligheten. När jag konstruerar en fantasivärld är jag väldigt noga med dess fiktiva konsekvens. Ett fantasiföretag måste ha ett bokslut, en rollfigur har dokument som brev, påhittade rättegångsreferat eller fejkade tidningsartiklar som följer personen. Detta är fundament som inte kan rubbas. Vad som utspelar sig i berättelsen rår jag över enväldigt.

T: Nyhetsjournalistik har ju också en tendens att skapa hjältar och skurkar. Om du skulle skriva en såpopera som använder sig av riktiga personer tagna ur världen så som den visas på nyheterna, vilka skulle då finnas på rolllistan?

M: En såpakaraktär måste kunna sättas i olika situationer. Här är några som klarar det: Boris Jeltsin. En oberäknelig, känslosam maktmänniska ständigt påmind om döden. Han går från en dramatisk situation till en annan, vilar några avsnitt vid Svarta Havet och fortsätter mot alla odds. Ma Oftedal. Hyllad och hånad. Älskad och kritiserad. Det som ser ut som ett nederlag är alltid början på något nytt. Mona Sahlin. Också en person som går från en episod till en annan. Ian Wachtmeister. Makt och lek i en konstig kombination.
Udda person som kan starta vilka förvecklingar som helst. Blir trovärdig i vilket sammanhang som helst.

T: Vem är det som regisserar media?

M: Främst traditionerna. Det är långt mellan de riktigt stora stegen. Enighet råder. En svensk journalist med många år i yrket skulle kunna redigera Svenska Dagbladet på morgonen och sätta ihop en hygglig mix åt sena Rapport eller kvällsekot. Allt är verkligt (förhoppningsvis) men sammanställt till en bild av verkligheten är varje tidning eller tv-program grovt missvisande. Men ändå det enda vi har att hålla oss till. Något vi hyggligt kan enas kring. Fiktionen däremot har mycket större ambitioner. Den vill visa livet så som det uppfattas av upphovsmannen. I jämförelse med tidningsmannen ambitioner är det grovt hybris. Men ibland träffar fiktionen, och då är kraften vida överlägsen den som utvecklas av samlade fakta.

T: Är det inte mer hybris i att påstå sig förespråka den så kallade verkligheten? Fiktionen är i alla fall ärlig, den påstår sig inte vara något annat än upphovsmannens fantasi. Till skillnad från journalistiken som gör anspråk på att rapportera vad som verkligen sker men utan att ta något ansvar för dessa skeenden.

M: Journalistiken är väldigt medveten om sina gränser. Få utövare ser sig som visionärer eller siare, inte heller som genomskådare. Varje fiktionsförfattare måste tro att han kan berätta något om det som inte direkt syns.

T: Du har skrivit såpopera även för Internet. En interaktiv historia om människor i ett hyreshus vid Nytorget. Hur var detta i jämförelse med att skriva för tv?

M: Att skriva för Nätet var en omtumlande upplevelse. Det påminner om att uppträda på ett tivoli där publiken passerar istället för att stå still. Där hundra ljud- och ljuseffekter tävlar om uppmärksamhet, och där publiken är svårfångad och inte är ett dugg vördnadsfull. Här handlar det inte om respons utan om dialog. Såpapubliken på Nätet umgås med rollfigurerna, skriver förmaningar, råd, förklarar dem sin kärlek eller hat. Dygnet runt är det föreställning. Berättelsen grenar ut sig, tar nya vägar. Det är ett stort, stort äventyr för en författare att när som helst kunna gå in och författa. Dold i rollfigurernas språkdräkt och karaktär.

T: På torget i Marrakech står det fortfarande sagoberättare. Mitt i en ring av människor berättar de historier som ständigt avbryts av publikens kommentarer. Det verkar som om de nya interaktiva medierna tar oss tillbaka till något mycket gammalt. Om jag förstått rätt så började nätsåpan med en idé om att åskådaren skulle kunna välja olika förutbestämda spår och på så sätt se historien ur olika perspektiv. Men det var först när ni gav de olika rollkaraktärerna egna e-postadresser som såpan blev riktigt populär. Du spelade samtliga roller, och svarade alltså på frågor i rollkaraktärernas namn. Hur klarade du av att hålla isär alla inblandade?

M: Jag försökte ge dem olika språk och sätt att berätta. Försöka sätta mig i deras sinnesstämning. Själv drog jag mig tillbaka till rollen som den som la ut ramarna för berättelsen. Ibland lät jag någon av figurerna gå ut med frågor om hur de skulle göra. Bad om råd av vännerna på Nätet. Bad dem berätta om de varit med om nåt liknande etc. Och så rullade samtalen vidare.

T: Nätsåpan gav dig kontakt med en publik du skrivit för länge utan att ha någon direkt kontakt med. Har detta förändrat något i ditt sätt att berätta?

M: Ja, det har det definitivt. Det har lärt mig att aldrig så sofistikerade intriger står sig slätt mot enkla, allmängiltiga berättelser.
Kärlek, generationsproblem och vänskap intresserar alla, och alla har något att berätta.

T: Vad berättar du just nu?

M: Just nu arbetar jag på Vita lögner. Scenen som ska skrivas nu utspelar sig mellan den unga Linda och klinikchefen på sjukhuset som är en kvinna i medelåldern. Linda vill jobba extra på sjukhuset så ofta det bara går, för att tjäna ihop pengar till en jorden runt resa. Hon känner sig instängd i det lilla samhället, och är trött på traktens svekfulla män. Nu vill hon därifrån. Klinikchefen som tycker att Linda flyr från problemen, försöker få henne på bättre tankar.
Samtalet mellan dem får oanade följder…