av Paula Stenström

På en gång över hela jorden färdas vi i ett upplyst ingenting. Och ändå är vi aldrig ensamma. Ibland kan man nästan tro att tiden stod still. Men det gör den förstås inte. Tiden är egentligen den enda begränsningen. Vi är för långsamma. Alldeles för långsamma.

RAPPORT

Det sorlar obestämt på informationssamhällets bakgård. Några IT-poliser står med huvudena tätt samman och viskar om de senaste avlyssningsmetoderna. Vi lever i ett sårbart samhälle. Ständigt påpassade. Så det gäller att passa på. I ett hörn diskuteras begrepp: Är det informationskrigföring eller informationsoperationer? Operationer låter mer rumsrent, men det är fortfarande för militärt. Det här gäller alla! Vi måste hitta ett gemensamt språk. Psykologiska aktiviteter, hur låter det? År-två-tusen-spekulanter klistrar upp affischer: res inte, töm dina besparingar, bättre fly än illa fäkta: men det finns alternativ… Också ett lyckotjut från herrarna i slips: snabbt nu, en megafon: Hej allihopa! Rapport om hackerattacker mot NATO. Äntligen börjar det likna nåt! Är det någon som har ytterligare information? Några reportrar kommer sättande, får vi intervjua, lögn eller sanning – vad säger experterna? Puder fram och glittrande tiaror till damerna: det blir film om konsten att påverka. Men, se upp, bakom strålkastarljuset gömmer sig en tomtearmé som i skuggan av kalla kriget har fått något nytt att leva för.

NU

Nu, i den flimrande stunden, regnar fredsbomberna på Balkan och det knallas i korridorerna här på Riddarholmen. "Jo, visst pågår det ett propagandakrig där nere utan like. Det är helt klart." Man måste vara försiktig med att dra några förhastade slutsatser. Från Berlin till Bagdad till Belgrad; sanningen är sannerligen krigets första offer, så mycket har vi lärt oss. Men är pressen bättre förberedda den här gången? Ja, det verkar nästan så att döma av den svenska rapporteringen. Både i tv och tidningar uppges källorna oftare. Källor som inte sällan är andra medier, som om man har tur också redovisar sina kontakter. Det borde vara en självklarhet, ett minimikrav för att publiken ska ha en chans att ta ställning till informationen. Men det är klart: det kanske inte blir lika levande, lika direkt eller fullt lika säljbart. Och hur insatt kan man förväntas vara när samtliga parter förpackar berättelser och bilder på löpande band,

när politiken förs genom tv-rutan,

när oberoende medier stängs igen,

när kritiska röster tystas och obekväma fakta dränks i mediefloden;

när informationskrigföringen "is on in earnest"?

AKTUELLT

Ta det från början.

- IT-utvecklingen påverkar samhället på alla nivåer. När myndigheter, organisationer, företag och privatpersoner är uppkopplade till intranät och Internet, har vi alla samma tillgång till information samtidigt, och är därmed också sammankopplade. Baksidan är känslighet för störningar i informationsflödet. Det ömsesidiga beroendet kan skapa en dominoeffekt: om informationen i ett nätverk ändras, förfalskas eller raderas i något led sprids det vidare och hela samhället riskerar att påverkas. Den nya tekniken får även betydelse för nyhetsmedierna som har blivit snabbare, rörligare och har större räckvidd. Med satelliter och globala utsändningar sänds nyheter och information i realtid över alla gränser – tankemässiga såväl som geografiska. Detta skapar både nya möjligheter och sårbarheter. Svagheter som kan utnyttjas. I Sverige har s.k. informationskrigföring främst fått uppmärksamhet just utifrån de tekniska aspekterna: dataintrång, virus, trojanska hästar, buggar, logiska bomber, hacking, cracking, cyberkrigföring…

Vaddå informationskrigföring? Är inte krig ett fenomen? Eller har det blivit ett normaltillstånd. När utbryter i så fall informationskriget? Jag frågar hellre efter orsakerna till krig än varför fred uppstår. Hjärnornas kamp är i sig inget nytt – det är tekniken som förändrat utseende på denna kamp. Och visst medför den informationsteknologiska revolutionen inte bara ett större informationsutbud, fler valmöjligheter och "direkt demokrati", utan också svaga punkter som i förlängningen kan skapa problem för demokratin. Så långt är man överens. Men tekniken för även med sig konsekvenser för informationens utseende och innehåll. Det verkar exempelvis rimligt att anta att det ökade utbytet av information även ökat omfattningen av försök att påverka människors uppfattningar och beteende genom ord, ljud och bild.

FAVORIT I REPRIS

För även om det klagas över informationsöverflödet, och trots oräkneliga drifter med det kapitalistiska mediasamhället, drar många märkligt nog fortfarande likhetstecken mellan propaganda och statsstyrda diktaturers massmanipulering – sådant som ter sig överdrivet, odemokratiskt och otänkbart idag (när vi känner till konsekvenserna). En sådan toppstyrning är väl inte längre möjlig! Man vill gärna föreställa sig att man själv aldrig skulle kunna påverkas och luras på samma sätt. Inte vi, som lever i kunskapssamhället, i det omtjatade informationssamhället. När allt kommer omkring så har vi tillgång till all världens information. Det gäller inte oss, som har fria medier och en fri opinionsbildning, en tradition av yttrandefrihet och rätt till allsidig, saklig och opartisk information. Demokratins grundpelare. Vi kan säga vad vi vill, helt oberäkneligt, till vem vi vill, när vi vill, på alla upptänkliga sätt. Bara så där.

Nej, propaganda är väl knappast något nytt. Därför känns det lite som en kolorerad repris att påminna om att det fortfarande finns krafter som vill påverka vad vi tycker, äter, handlar och röstar på. I en konfliktsituation blir det tydligare: vilka ska vi älska och vilka ska vi hata? Förmodligen är dessa krafter åtskilliga idag, när alla kan göra sin röst hörd, och med all säkerhet har de fler och bättre kanaler för att få ut sina budskap. Propaganda kan på ett nytt sätt spridas på alla ledder i samhället – organisationer och företag, precis som privatpersoner kan t.ex. rikta sig till en hel nation eller utvalda parter med propaganda. Övertalningsvågorna rullar över oss. Min gissning är att det idag finns mer propaganda i världen än någonsin – en tidsanpassad och för sina ändamål skräddarsydd propaganda. Nu som då. (Blir det reprispengar på det här?)

CYNISK SANNING

Visst är det mera genomskinligt nu. Så inte undra på att man gör avbön, inför millennieskiftet och allt. Det är inne med "sanning". Förlorar du din kredibilitet är det finito. Det är därför i sin ordning att den rådande informationspolicyn inom NATO såväl som Storbritannien och USA är att i möjligaste mån hålla sig till "the truth and nothing but the truth". Men sanningen kan svårligen bli något annat än en sanning med modifikation. Den är lika skiftande som människor på vår jord. Redan under andra världskriget erkände britterna medvetet förluster för att höja sin trovärdighet. Och tekniken används fortfarande när nöden kräver. De uppmärksammade morden på namngivna kosovoalbanska intellektuella dementerades i efterhand, både i internationella och svenska medier. Nej, nej, okej vi råkade bomba civila. Men det var inte vårt fel. Även journalisterna lever på sin tillförlitlighet. Exempelvis tillstår de nu öppet att de aldrig tidigare tvingats använda så mycket andrahandsuppgifter i sin rapportering.

Sanningen är som sagt relativ. En journalist som under lång tid rapporterade från Bosnien förklarade en gång för mig; man har en cynisk grundinställning vilket innebär att när du t.ex. hör att det finns en massgrav så reagerar du först: 1) flaggan i topp – det finns en story, 2) flaggan halas snabbt till halv stång – hur tar jag mig dit? och 3) pestflaggan hissas – det kan vara ljug. Trots en sådan rå cynism kände många inte till de sofistikerade metoder som användes för att övertala journalisterna att övertala publiken. Samtliga inblandade parter hyrde, precis som Kuwait under Gulfkriget, in amerikanska PR-byråer, framför allt inriktade på internationella medier. Jag undrar om cynismen fortfarande är lika stor.

BILDBEVIS

Reportrar lät sig luras!

Journalisterna i händerna på propagandamaskiner!

Mediernas hets – fredens fiende!

Den självgoda tonen har förvisso fått kritik men gör sig åter påmind. "Du tror väl inte på den information som kommer ifrån Belgrad?! Ser du inte på tv?! Vet du ingenting? Visst är det beklagligt, men vilken precision…"

Bildens starka inflytande är välkänd. Sen verkar det spela mindre roll att bilden inte längre (om någonsin) är sannare än orden. Att fotografiet spelat ut sin roll som bevis på att något verkligen hänt har sedan länge varit ett faktum inom konsten. Med digitaliseringen och de utvecklade möjligheterna att retuschera och manipulera bilder har diskussionen tagit fart även i nyhetskretsar. Vad händer när fotot lyfter sig från verkligheten och börjar berätta själv? Det är bildredaktörens, fotografens och redigerarens bild, deras sanning. Men är vi alltid medvetna om att det är deras ord vi lyssnar till? Redan valet av plats och motiv och inte minst fotografens närvaro påverkar bilden. Och vilken fotograf har inte någon gång sagt ett ord eller två för att arrangera bilden. "Sådär ja." "Tack så mycket." " Du är en killer." "Gör dig verkligen bra framför kameran." Ljussättning, brännvidd och blixtar. Från kriget i Bosnien kom i efterhand berättelser om iscensatta strider där filmkamerorna i förväg stod uppställda och klara. För att inte tala om invasionen av Somalia. "This was not news, this was the simulation of news."

NU, IGEN

Och nu? Har medierna blivit mera eftertänksamma vad gäller bildernas tillförlitlighet? Utbudet är större än någonsin, pressen högre och till och med svensk tv sänder nyheter 24 timmar om dygnet. Timmar som ska fyllas med rörliga bilder. I en sådan konkurrenssituation är det kanske inte alltid möjligt att säga nej till färdigproducerat material från PR-byråer eller militära källor. I rapporteringen från Kosovo ser man en beklaglig upprepning från Gulfkriget: skissartade vaga rapporter, förutom när det gäller typen av vapen. Detaljerade militärtekniska beskrivningar, Top Gun-inspirerade flygstarter i motljus som klipps ihop med någonting som brinner i vad som sägs vara strategiska mål, utom all fara för civilbefolkningen. Små färgglada kartor med stjärnor markerar nattens bombningar. Bildkompositioner som tjänar sitt syfte för flera parter: Medierna får sin dos av dramatik och action och Väst sin maktuppvisning; inga tillfälligheter precis. Tidningarna är inte nödvändigtvis bättre: samma foton publiceras med olika bildtexter: (bild på bombad byggnad) "Serbisk flygplansfabrik bombad", "Serbisk militär flygbas bombad", eller (bild på flyktingar): "se vad serberna gör", "se vad NATO gör".

BACKSTREET BOYS ARE BACK

Och om de tillrättalagda orden i det rätta ögonblicket, i den rätta kanalen, tillsammans med den arrangerade bilden säger mer om det verkliga skeendet? Är informationen nödvändigtvis sämre för att den är styrd eller manipulerad? Man måste kanske fråga efter substansen. Om det finns täckning. Ifall bilden är i balans med verkligheten. Hinner vi det? Eller blir det en sak för historikerna att berätta för nästa generation?

För att lägga grunderna för en mer meningsfull demokrati i informationssamhället krävs utbildning i intellektuellt självförsvar för att skydda sig mot manipulation och kontroll.

Blasé, passé. Ett demonstrationståg skanderar stillsamt: lita inte på någon. Vem har tid att ens ta notis. People will tell you whatever you’re going to listen to.

Cracker, hacker, cyber… sorlet höjs till snabba ordväxlingar.

Informationskrigföring har blivit hett nyhetsstoff och kommentatorerna kvittrar förtjust på sina mediepinnar. Vifta inte så mycket med händerna. Tiden går – Kamera – Varsågoda:

-Så här var det

- Nej, så här var det…