av Gustaf Trotzig

Ända sedan den stora isen började smälta undan och de första människorna satte sin fot på det vi kallar Sverige, för ca 12000 år sedan, har nästan allt som de företagit sig för att hålla värmen, skaffa mat, skydda sig mot faror, organisera sig och sin omgivning, lämnat märken i naturen på ett eller annat sätt.

I områden där människor vistats kontinuerligt under långa perioder kan de äldre spåren ha blivit utplånade eller överlagrade av nyare, men oftast finns de kvar i någon form. På vissa platser, i gamla städer t.ex. där man i äldre tid brukade vräka ut hushållsavfallet på gatan, ligger seklernas avlagringar på varandra i metertjocka lager. Dessa kan arkeologerna studera och tyda som sidorna i en bok.

Ute i jordbrukslandskapet har människor levat och dött, flyttat runt, dikat ut myrar, fyllt igen vattendrag, utökat åkerarealen, förändrat jordbruksmetoder, tagit nya maskiner i bruk o.s.v. Allt detta innebär att landskapet har förändrats, men spåren efter de tidigare generationernas liv och verksamhet kan ändå finnas kvar, kanske som monumentala gravhögar eller fornborgar eller som mindre iögonenfallande lämningar under den brukade jorden.

Kanske är det de nedersta delarna av stolpar som burit upp husens väggar och tak, sotiga stenar från härden, bortkastat avfall, med sorg och saknad begravda, bortgångna eller gnidigt undangömda värdeföremål som har bevarats under ploggången.

Men så händer det ibland att plogen eller harven går djupare och griper tag i något från det förgångna och drar upp det till ytan.

Det kan också hända på andra ställen, att det kommer fram saker när man gräver för att bygga, eller om man hämtar grus i någon sandbacke som en gång för länge sedan blivit utvald till vilorum för byns döda. Sådana plötsligt uppdykande fynd görs sällan av arkeologer. Det är istället de som brukar jorden eller hämtar gruset och som vanligtvis slår larm till någon sakförståndig.
Ett sådant fynd kan vara tecken på att mer döljer sig under ytan och därför gäller det att handla snabbt när larmet går, för att rädda informationen.

Innan kulturminnesvården var så välorganiserad som den är idag var det ofta intresserade amatörer eller någon av de fåtaliga tjänstemännen, som fick rycka ut och ta hand om fyndet och efterundersöka fyndplatsen, dokumentera på olika sätt – ofta också med kameran – och markera platsen på kartan. Rapporter från sådana undersökningar finns i Riksantikvarieämbetets arkiv (ATA) i Stockholm, på länsmuseer och länsstyrelser.

Fotografierna som visas här har jag funnit i några fyndplatsrapporter i ATA. De ingår som en naturlig del av dokumentationsmaterialet. Där finns utdrag ur kartor, skisser och foton, ofta flera stycken med motiv valda för att läsaren ska kunna uppfatta var och hur fyndet gjordes.

Fototekniken innebar när den kom på 1830-talet en revolution jämförbar med ångmaskinens. För första gången i mänsklighetens historia kunde man göra bilder utan inblandning av tecknarens eller målarens hand. Det verkade som om bilden på bildskaparens näthinna kunde fixeras och det blev möjligt att ha ett extra öga i en låda för detta ändamål. Det är inga principiella skillnader mellan den första lådan och dagens kameror. Även i IT-samhället gäller optikens lagar även om "synförmågan" blivit avsevärt förbättrad. Fotokonsten utvecklades i spänningsfältet mellan fotografens subjektiva seende och kamerans begränsade och mekaniska avtryck på plåten.

Redan när fotokonsten introducerades tänkte sig dess förespråkare i Frankrike att just arkeologi var ett möjligt och lämpligt användningsområde och det troligen av ett särskilt skäl. Det hade endast gått några decennier sedan den franska expeditionen till Egypten, då intresset väcktes för den fornegyptiska kulturen och inte minst dess skrivtecken hieroglyferna. Dessa fick man möjlighet att tyda genom det lyckosamma fyndet av Rosette-stenen, en stenplatta som innehöll ett meddelande skrivet både med hieroglyfer och grekiska bokstäver.

Att rita av hieroglyfer för hand på ett så detaljerat sätt att de sedan kunde läsas, var oerhört tidsödande och det blev lätt fel. Men med ett fotografi, menade fotograferingskonstens ivriga förespråkare, kunde hela ytor klaras av på en gång och det blev korrekt.

Men som ofta när det gäller nya uppfinningar var det många tekniska svårigheter förenat med den tidiga fotograferingen. Det skulle dröja in på 1880-talet innan kameran blev mer användbar även om den fortfarande var behäftad med praktiska problem. Redan tidigt delades fotograferingen upp socialt, enkla och billiga kameror för folket och dyrare och finare för avancerade amatörer och proffs.

Med mindre storlek och bättre negativmaterial blev kameran ett allt vanligare hjälpmedel på utgrävningar och några år in på 1900-talet kan den sägas ha blivit ett av arkeologernas standardverktyg över hela världen.

De här medtagna fotografierna kan vid första anblicken uppfattas som ganska meningslösa, rentav löjliga, och det är just detta som gör dem lockande. De belyser också på något sätt kamerans och fotograferingens irrationella dimensioner.

Bilderna är tagna av olika personer, vid skilda tillfällen och på olika platser mellan 1924 och 1962. När man jämför dem med varandra kan man uppfatta tre centrala element, hörnpunkter i en triangel, om man så vill: platsen för fyndet – personer med någon relation till fyndet och – fotografen, experten.

(Fig.1)

Den äldsta bilden (fig. 1) som visar en spatserkäpp nedställd i jorden vid en av de stenar som utmärker fyndplatsen längst till vänster.Centralt i bilden står två män varav den ene, med keps, fixerar markytan medan den andre med hatt och överrock med sammetskrage, ljusa damasker och handen instucken inunder rockslaget i en napoleongest, ser rakt in i kameran. Båda ser litet bortkomna ut med sina lågskor i den nyplöjda åkern.
I rapporten som bilden är hämtad från står det: "Å Johan Karlssons ställe […] har påträffats några mindre runda jordplättar, som utmärker sig för sin ovanligt rika kolinblandning. Upptäckten som skedde vid plöjning af åkern, i fredags den 14 dennes anmäldes för mig i måndags då jag inspekterade platsen. […] Jag uppgjorde bifogade skiss samt tog 2 fotografier."Tittar man noga förefaller det som om den vänstra mannen står litet ostadigt. Kanske är det hans käpp som utmärker någon begränsning av fyndplatsen: här är det, just här! Mannen med hatten förefaller att vara någon ståndsperson, van att posera, som hedrar platsen och tillfället med sin närvaro.

(Fig.2)

På bilden från 1938 (fig. 2) syns en man som står iförd kubb och pekar snett ned mot marken. Om denna bild vet vi följande: "Den 30 april detta år mottog Göteborgs museum av juveleraren Ivar Werner en i två delar bruten armring av guld. Ringen hade inlämnats till herr Werner av upphittaren herr Erik Nilsson, som funnit den några dagar tidigare vid stenbrytning för anläggning av en badkaj. […] Samma dag den 30 april besöktes platsen tillsammans med herr Nilsson amanuensen Otto Thulin, som då även tog bifogade foto. […] På bilden utpekar hittaren fyndstället".

(Fig.3)

Det tredje fotot är en vinterbild. Här står en välklädd man iförd pälsmössa och lång rock med en spade i handen och ser in i kameran. Här handlar det om en fyndplats för ett människokranium som kommer från en grav som blivit skadad när man tog grus. "Skelettkraniet hittades där manen står. Fr. S." lyder bildtexten.

(Fig.4)

Den sista bilden (fig. 4), slutligen, visar en gosse som tittar in i ett busksnår.

I detta fall rör det sig om fyndplatsen för en stenyxa som kommit fram på "Dalälvens östra strand".

Dessa bilder förenas av att de alla behandlar samma problem. Hur man på bästa sätt med de medel som står till buds ska kunna fixera händelsen – att här hittats ett fornfynd.

Den ditreste experten ska tillsammans med informatörerna på platsen vidarebefordra denna händelse till andra – i första hand till ansvarig myndighet – men i vidare mening till vetenskapen, och därmed foga ännu en pusselbit till vår kunskap om det förflutna.

När man nu ser på fotografierna, kan man fråga sig vilken roll de egentligen spelar i sammanhanget. Vad är det man velat uttrycka med dem?

Det kan inte handla om att lokalisera fyndplatserna, därför att bilderna saknar helt orienteringspunkter. Det går således inte att relatera de avbildade platserna till någon fast och identifierbar terrängformation, byggnad eller liknande, som skulle göra det möjligt att från fotot återfinna platserna. Det måste således finnas någon annan bevekelsegrund till att bilderna blev tagna. Jag tror att man måste söka förklaringen i undersökningssituationen med sitt rollspel.

På dessa platser har oväntat och slumpartat fornfynd kommit i dagen, något helt utanför det vardagliga, något märkligt. En expert har tillkallats som kommit ut, antagligen från stan, med sin vetenskapliga utrustning. Allt har packats upp, man har undersökt fyndplatsen noggrant. Finnaren har förhörts om de närmare omständigheterna. Man kan tänka sig att han berättar om sin upplevelse när han plötsligt upptäckte fyndet och experten i sin tur talar om hur gammalt fyndet kan tänkas vara, berättar om likande fynd och inte minst berömmer hittaren för att han har rapporterat saken. Det har gjorts anteckningar, mätningar och skisser och det var just där det hände – på dessa punkter. Fyndet och finnaren har fått sin bekräftelse genom det nedlagda arbetet.

Så har kameran tagits fram, dyrbar, komplicerad. Det handlar säkert inte om någon lådkamera utan en professionell apparat, ägd av någon institution.

Så får alla spela sin roll, inta sina givna platser, experten bakom kameran, platsen där det hände och de som ska komma med på bilden fokuseras.

Informatörerna har blivit fotograferade förr. De vet att man ska stå stilla och de tänker: nu blir jag fotograferad. Experten tänker: nu fotograferar jag.

Ett tryck på slutaren och ögonblicket är låst, bevarat på plåten i form av svartfärgade silverpartiklar i ett skikt av gelatin. På ett ögonblick är verkligheten fångad.

Kameran har gjort sitt – allt som objektivet fångade upp finns med, från plogfårornas ojämnheter till kvistar och grässtrån och så personerna. Detta är nu dokumenterat med fotokonstens hela förmåga att återge det sedda, med samma noggrannhet som vore det egyptiska hieroglyfer.

Men fyndplatserna – kom de egentligen med på bilden? Kanske inte rent praktiskt – men ändå på något sätt. Det viktiga var själva fotograferingen, en bekräftelse på att händelsen verkligen ägt rum, och också en ceremoni.