av Maria Monteiro

Vi står på gränsen till ett nytt sekel och i det här fallet även ett nytt millennium, och som så många andra har jag under den senaste tiden bombarderats av tankar om framtiden och vad som kommer att hända när vi störtar förbi det förhoppningsvis inte allt för farliga år 2000-problemet. För att göra allt mer begripligt, och som en liten övning, försökte jag tömma huvudet och sedan registrera det som först dök upp i tankarna, och så här blev det:

• Balkankriget och hur vi verkar ha glömt att vi alla i grund och botten är människor
• Linnédata och Cell har slagit sig ihop (nyhet i Svenska Dagbladet i morse) – ännu ett fall av den "sammanslag och förvärv"-hysteri som präglat den digitala kommunikations- och mediaindustrin ett bra tag
• Cantaloupmelonen som jag köpte igår och som imorse visade sig vara rutten, och hur det gör mig så otroligt arg när stormarknader i ett land med så kallat hög standard går iland med att sälja halvruttna varor till stressade kunder som jag
• De sanslösa morden på skolbarnen i Oklahoma som jag läste om igen i en Newsweek som fortfarande låg kvar hemma – hur ungarna liknade vilka gängliga, finniga tonårsgrabbar som helst som just hamnat i målbrottet, och ändå lyckades de samla på sig denna imponerande arsenal som påminner om dataspelet Doom, som jag spelar när jag är för trött för att göra någonting annat än syssla med själlöst virtuellt dödande
• Mitt sjuttonåriga syskonbarn som gav sin mormor en teckning på Mors dag (igår, då detta skrivs) med en svart kille ensam på ett stort vitt blad iklädd en t-shirt med texten "Fuck The Whites", och hur han förklarade symboliken i det enhetliga, uttryckslösa vita fältet omkring honom, samtidigt som min bräckliga, välvårdade svärmor (hans mormor) försiktigt, ljudlöst formade orden "fuck"-"the"-"whites".

Det är bäst att jag slutar här för det blir allt mer deprimerande tydligt åt vilket håll det lutar. Ilska, utanförskap, historielöshet. Och mitt arbetsområde – media – bär helt klart en stor del av ansvaret.

Tänk efter: våra medier, eller rättare sagt, våra massmedier. Vi har respektabla dagstidningar som sjunker hur lågt som helst för att popularisera sig. Med popularisering menar jag att de mer och mer efterliknar tabloidpressen. Flera och större bilder med kortare bildtexter som säger exakt samma sak, varken mer eller mindre, som det bilden säger eller tvärtom. Reporterbylines undangömda längst bak, vilket urholkar trovärdigheten och den känsla av sammanhang som journalistiska analyser brukade ha en gång i tiden. Vi har kommersiell tv som går runt på såpoperor, tävlingar, serier, filmer, så kallad verklighets-tv, lite lätt exotiska "docutainment" infosnuttar och nyheter som slimmats ned till ljudklipp för att passa in i tajta sändningsscheman.

Idag har vi rekordmycket masskommersialiserad information som inte längre är information, men som man upplever som information. Zappar mellan tv-kanalerna för att hitta mitt favoritprogram för stunden. Scannar dagstidningen i jakt på en romantiskt sensuell upplevelse, likt förr i tiden när man hade mera tid. Surfar på Nätet för att tillfredställa behov av allt nu. Inte behov i en större bemärkelse. Inte nyfikenhet. Allt nu – osynligt igår, borta imorgon.

Idag har vi också rekordmycket mediaflimmer, som förstärks – inte minskas – av media- och kommunikationsbolagens konvergens and konsolidering. Vi är trots allt bara människor. Vi fungerar alla enligt hjärnans anti-dissonansprincip: när det blir för rörigt, väljer vi den väg som erbjuder minsta möjliga motstånd. Om ett medium blir för rörigt, fyll det bara med ett likformigt, harmlöst innehåll. Saker som är välbekanta, ergo lättsmälta. Vad sägs om det här exemplet: gå till vilken nätversion som helst av en svensk dagstidning. Kolla efter bylines. Det finns inga – eller, om du hittar några har de förmodligen hamnat där av misstag. Kolla hur många saker man kan klicka på – knappar, ikoner, hypertext. Du kommer att hitta massor. De flesta dagstidningar på Nätet är typiska exempel på hur känslan av att man scannar en dagstidning är viktigare än att man tar till sig ett informativt innehåll. Du läser inte nyheterna, du klickar bara på dem, och klickandet har blivit till ett surrogat för läsupplevelsen. Gå nu till New York-tidningen www.villagevoice.com, och märk skillnaden. Notera att det inte är så att det försvunna-byline-syndromet aldrig har drabbat Amerika, snarare tvärtom. Inte så att man inte vet att digital information kan göras klickbar. Men Village Voice verkar ha sett sin chans att återvända till de gamla värderingar som dagstidningar brukade ha. Trovärdighet, äkthet, auktoritet i kraft av bylines, tolkning, och ett noggrant arrangerande av mer eller mindre signifikant information så att layouten matchar betydelsen. Det är denna möjlighet som Village Voice i mina ögon har upptäckt: i en kommersialiserad, alienerad värld hungrar individer efter identitet. I en värld där sändningsmedier mer och mer reduceras till underhållning och nyhetssnuttar, kan trycksvärtan återvinna sin roll som främsta källa till jagidentitet och social tillhörighet.

Nu är det, vad, mer än tre decennier sedan frågan om hur medierna påverkar vårt privata och våra sociala liv på alla nivåer togs upp av den kanadensiske teoretikern Marshall McLuhan. I sin bok Understanding Media från 1964 (Media, Stockholm 1999), skriver McLuhan att vi i allt högre grad vänder oss från meddelandens innehåll till ett studerande av den totala effekten – helhetssituationen – vilket är mediet, meddelandets kontext. I samma bok påpekar McLuhan hur ett medium aldrig är nytt. Ett nytt medium approprierar alltid ett äldre medium och dess innehåll: romaner utgjorde filmernas innehåll, tv innehöll filmer. (På samma sätt innehåller Internet mest trycksaker samt tv och radio, och Internet kommer på samma självklara sätt att bli det innehåll som till att börja med fyller interaktiv digital-tv.) Samma bok undersöker noga hur specialiserade medieteknologier bryter upp samhällen i mycket små beståndsdelar. Stamsamhällenas omedelbara och självklara ömsesidiga beroende, beröring och hörsel pulveriseras då de konfronteras med ett specialiserat medium – ett medium som är mekaniskt, likformigt och repetetivt. Genom att påskynda utbyte och information, både kommersialiserar man kunskap och ger upphov till specialister, fragmentiserad kunskap och handlingar som leder till att stamsamhällenas uppbyggnad kollapsar. Dagens samhälle formades av specialinriktade medier: linjärt, öppet, fragmenterat, indelat i små fack, byråkratiskt, individualistiskt, utan att välja sida och bekänna sig till en gud, eller till varandra.

Men för McLuhan fanns det alltid en antidot till specialinriktade medier, nämligen "electric circuitry" (elektrisk strömkrets). Electric circuitry möjliggör en implosion (från marginal till medelpunkt) av de stamsamhällen som en gång exploderade (från medelpunkt till marginal), eftersom överföringshastigheten – ljusets hastighet – gör alla händelser på planeten simultana. Electric circuitry, en icke-specialiserad teknologi, återförenar den splittrade världen i en enda stor global by – en samtidig händelse. I en tid då all information är samtidig rämnar alla murar mellan människor, åldersgrupper, nationaliteter och ekonomier. (McLuhan on McLuhanism, 1966)

Ingen kan förneka hur enastående profetisk McLuhan var. Mycket av det som han sa under tidigt 60-tal går lika bra att citera idag – och idag är det mycket mer uppenbart än då, när han för många framstod som svårbegriplig. Men principen med electric circuitry som återskapare av byandan håller inte riktigt. Idag har vi fördelen att till skillnad från människor under tidigt 60-tal verkligen uppleva fenomenet med electric circuitry. CNN kan ses av i stort sett alla över hela världen. En icke-specialiserad teknologi som i mycket påminner om hans electric circuitry-koncept, nämligen Internet, har nått de mest avlägsna utposter i världen och genomsyrar det dagliga livet hos en betydande del av befolkningen på den här planeten. Men fortfarande så har inte murarna rämnat, i själva verket kan man på många sätt hävda motsatsen. Genom att se kriget i Balkan, morden på skolan i Oklahoma, de galna korna i Storbritannien, blir vi akut medvetna om skillnaden – vår speciella plats, vårt speciella land.
När resten av världen kommer in i våra hem är vi tacksamma att vi inte är dem. Att vi är annorlunda. Dessutom vill vi att det ska fortsätta vara på det sättet. Resten av världen är en hotfull plats. Vi kanske deltar i en diskussionsgrupp om Kosovo på Nätet, men vi vill inte uppnå någon verklig närhet. Det är inte i den byn vi vill höra hemma.

Man kan se Internet som dagens vardagliga motsvarighet till McLuhans electric circuit-samhälle, men mediet passar även den fragmenterade värld som uppstått efter stamsamhällena. Internet är inte specialiserat: det passar vilket medium som helst, vilken genre som helst, vilken avsändare som helst. Mediet rymmer ömsesidigt beroende och sammanlänkning, något som är centralt i stamsamhällen. Dess digitala natur gör det möjligt och lättare än någonsin att sammanlänka och utbyta information. Internet borde egentligen vara frälsaren som enar planeten. Men jag kan inte se att detta sker i någon större omfattning. Visst finns det smågrupper med chatt och spel med många deltagare. Men detta är undantag snarare än regel. Regel är snarare en förstärkning, eller man skulle kunna säga överdrift, av vad som gällde för det medium som föregick Internet.

Internet som det ser ut idag kännetecknas av ytterligare fragmentisering och kommersialiserad information. Båda bidrar till att stärka vad den franske samhällsteoretikern Jean Baudrillard beskrev som det post-moderna samhällets alienation. Ett alienerat samhälle är ett samhälle där människor har förlorat kontakten med verkligheten och ersatt den med (konsumerandet av) verklighetssymboler. Ett alienerat samhälle är ett samhälle utan historia – ett samhälle där varken ursprung eller kontext är viktigt. Två exempel på konsumtion och användning av Internet slår mig som lysande exempel på denna alienering. En av dem är personliga hemsidor. Egna hemsidor är inte bara fragmentisering driven till sin spets: de är också ett exempel på hur den grekiska myten om Narcissus blivit till verklighet många gånger om – pojken som såg sin egen tydliga avbild som var honom mer kär än honom själv mångfaldigad ett oräkneligt antal gånger på Nätet. Den andra är dagstidningar på Nätet: en överdriven version av populärpressens alienerande yta. Överdrifter därför att dagstidningar on-line är ännu mindre tillförlitliga och pålitliga än populärpressen. Dagstidningar på Nätet är inte pålitliga därför att mediet i sig har en så kort historia, inte är taktilt, och man har ingen känsla för vad som finns på vilken sida och när, eftersom nyheterna kan redigeras under dagens lopp. Mediet är mindre pålitligt eftersom bylines också är dolda och reportagen är uppradade som om de alla var lika viktiga, oftast i en frame till vänster. Och, som tidigare nämnts, så får klickupplevelsen – som symboliserar läsande – stå för läsupplevelsen. Om Descartes hade levat skulle han ha reviderat sitt "Cogito, ergo sum" (Jag tänker, alltså är jag) till "delibo, ergo sum". Jag surfar, alltså är jag.

Mediets kommersiella natur förstärker jagets alienation från samhället ytterligare – eller, med andra ord, från historia och sammanhang. Ett interaktivt medium som globalt ständigt uppdateras och även är tillgängligt dygnet runt förstärker frånvaron av kontext och historik. Kontext blir till ett individuellt behov. Nuet blir till historia. Det omedelbara individuella behovet blir skäl till att konsumera det interaktiva mediet. Kanske skulle detta ändras om möjligheten till bredbandsinternet blev billigt och universellt tillgängligt. Eller kanske inte. Det har aldrig funnits tillräckligt med bandbredd. Och i brist på bättre idéer och på grund av det naturliga, instinktiva undvikandet av motstridiga verklighetsperspektiv skulle mediet fortfarande matas fullt av innehåll från andra medier: tv, radio, dagstidningar, företagspropaganda, bankomater. Ett innehåll som snart nog kommer att kunna fylla de prylar som följer efter Internet: digital-tv, WAP-telefoni, kylskåpsdörrar eller vad det nu kan vara. Dessa medium kommer att innehålla Internet.

Vid ungefär samma tidpunkt som McLuhan började urskilja hur strömkretssystem ger upphov till den globala byn, såg han även hur bara omnämnandet av dessa fenomen – denna häpnadsväckande nya närhet – inte precis var till någon nytta. Vad som är viktigt är vad det kommer att innebära för mig, för varje individ. Det viktiga var innebörden och följderna av denna uppkopplade planet. En konsekvens som han kunde urskilja var det våld som finns implicit i en massmedial tidsålder.

Vid sent 60-tal hade McLuhan gått från "Medium as Message" till "Medium as the Massage". Mediemassage innebär att varje nytt medium helt oväntat och oavsiktligt även ifrågasätter den rådande kulturen, ger den en "work over" (massage). Det handlar även om hur mediet är massåldern, hur masspubliken är dess innehåll. Till skillnad från reklambyråerna såg inte McLuhan masspubliken som en benämning på ett stort antal människor. Istället är masspubliken snarare en snabb och okroppslig funktion: i ett elektroniskt medium som till exempel tv eller radio, skickas avsändaren iväg och är omedelbart närvarande överallt. Detta å sin sida innebär att det överallt finns okroppsliga användare – överallt individuella mottagare, vars individualitet suddas ut av den vidsträckta simultana händelsen. I en intervju i tidskriften Interview 1974 förkunnade McLuhan att individer reduceras till nollor genom att de alla smälter samman med varandra när de omges av all denna information som möjliggörs av electric circuitry. I ett brev till Clare Westcott 1975 utvecklar han detta ytterligare till att omfatta den elektroniska mediavärlden: "today, the electronic revolution, the wired planet, and the information revolution, involve everybody in everybody to the point of individual extinction". Följande år hävdade han i en intervju i Canadian Forum att den individuella, personliga innebörd som går förlorad via elektroniska medier "ensures a corresponding and reciprocal violence […] for violence, whether spiritual or physical, is a quest for identity and the meaningful. The less identity, the more violence".

Idag fylls Internet av den okroppsliga, alienerade användaren. Det är en anonym användare i en simultan användargrupp. Det är en alienerad användare i en producentlös, historielös miljö, där produkter endast värderas (eller inte) beroende på deras förmåga (eller oförmåga) att tillfredställa vissa behov i nuet. Det är en kroppslös symbol för användaren representerad av användarens personliga hemsida och alias i chatt-grupper, alla mer spännande än användaren själv. Om McLuhans profetior slår in, så kommer innehållet i de interaktiva medier som följer Internet – digital interaktiv tv, WAP etc. – att bli till innehåll på Internet. McLuhans skriver i Understanding Media att mediets innehåll – som är ett äldre medium – liknar den möra biff som inbrottstjuven har med sig för att distrahera medvetandets vakthund. Effekten av det nya mediet blir sedan desto starkare och mer intensivt eftersom det övertar ett annat mediums (något bekant) som innehåll. Men Internet är till stor del alienation in extremis – symbolen av symbolen av verkligheten som redan var här tack vare televisionen. Kommer ett sådant innehåll att vara saftigt nog för att stänga av medvetandets larmsystem?

Jag tror inte det. Jag tror att McLuhan hade rätt då han sa att, tack vare electric circuitry, kommer vi att bevittna en samhällsimplosion, ett tillbakavändande till stamorganisation. Men inte på grund av den omedelbara hastighet med vilken informationen når oss, och på så sätt förenar oss alla i en något kaotisk soppa av ömsesidigt beroende. Utan snarare därför att interaktiva medier som tuggar om sitt eget innehåll skapar en medvetenhet, ett uppvaknande ur den alienerade dvala där vi befunnit oss nu i ett par decennier. Som McLuhan påpekar approprierar ett nytt medium inte bara ett gammalt mediums innehåll, det lämnar det inte heller ifred. Det trycker ned och hittar nya former och positioner för äldre medium. Det är detta tryck som jag tror att nya interaktiva digitala medier kommer att utöva på föregående medier: en tillbakagång till värderingar som återinför identiteten. En känsla av särskiljande mellan vad som är viktigt och vad som är nytt, vad är viktigt och vad är nu. En törst efter verklig kunskap som inte kan släckas av ett ytligt surfande i en kommersiell kunskapsbas. En hunger efter innebörd och mer nyanserade tolkningar. En längtan efter våra fysiska, tidsbundna kroppars verklighet, som vi lär känna genom ett sensuellt samspel med riktiga människor och fysiska omgivningar, speciellt de sinnen som hamnat i skymundan sedan ljud-och-bild-media dök upp och tog över: lukt, smak, känsel.

Detta uppvaknande har redan börjat. En del media, som nätversionen av Village Voice, har upptäckt det och valt att agera på ett tidigt stadium. Det återstår att se hur mycket längre det kommer att ta för tillräckligt många sömntutor att vakna upp så att tillräckligt många kommersiella intressen börjar fylla media med ett innehåll som ger oss tillbaka vår förlorade identitet. Tills dess: var beredd på mer smaskiga, våldsamma nyheter och underhållning på tv, Internet, radio eller i en dator nära dig…

Översättning Erika Johansson-Cowell