Date: Fri, 11 Oct 1996 19:05:37 +0200 (MET DST) X-Sender: mj13262@janus.swip.net To: a.t@it.kth.se From: tom.sandqvist@mbox322.swipnet.se (Tom Sandqvist) Subject: Ett =?iso-8859-1?Q?inl=E4gg?= Hej allihop - jag heter Tom Sandqvist, Šr fšrfattare och professor i konstens teori och idŽhistoria pŒ Konsthšgskolan i Stockholm (Mejan). Jag har idag fŒtt hela debattmaterialet hittills av Karin. Tack! Jag skulle vilja delta i debatten med lite andra utgŒngspunkter. Fšrst tŠnkte jag gšra lite reklam fšr Mejans nya bokserie Kairos, som vi ger ut i samarbete med Raster Fšrlag (info@raster.se), som svarar fšr tryckning och distribution. Ni kan ocksŒ titta pŒ Mejans hafsiga hemsida under konstruktion: htttp://www.kkh.se. Fšrsta boken kom redan i april och heter "Konsten och konstbegreppet". Andra boken kom fšr en vecka sedan och innehŒller Paul Oskar Kristellers essŠ om konstarternas moderna system frŒn 1951. Just nu arbetar jag pŒ den tredje bokens fšrord, och det Šr detta i allra hšgsta grad ofŠrdiga fšrord som jag tŠnkte skicka ut pŒ nŠtet fšr att fŒ kommentarer t.ex. Jag tror nŠmligen att diskussionen om konsten, det offentliga rummet och Internet har missat nŒgra poŠnger som gŠller just konstbegreppet och konstnŠrsrollen. Hoppas ni har šverseende med lŠngden... AlltsŒ: Allt kanske ŠndŒ handlar om den utopistiska konstnŠrsrollens fšrmodade Œterkomst trots allt tal om grŠnsšverskridanden och utvidgade diskursiva fŠlt, bŒde politiska, ideologiska och konstnŠrliga. Karin t.ex. skriver att hon har en minst sagts paradoxal instŠllning till den "finkonst" som hon sjŠlv representerar och att hon Šr tacksam šver att kunna ta pŒ sig konstnŠrsrollen nŠr det passar, dŒ denna roll trots allt stŒr fšr nŒgot "annat" pŒ vilket mŠnniskor projicerar dršmmar som de varken vill eller kan uppfylla sjŠlva. Karin berŠttar ocksŒ att hon tillsammans med sa tidigt bestŠmde sig fšr att presentera [a:t] i en tydlig fšrpackning med etiketten "konst" pŒ. GrŠnsdragningen blir m.a.o redan i utgŒngspunkten mer eller mindre absolut och dŠrfšr omšjlig att šverskrida mot sk. vanligt folk och mot fšreteelser som inte lika sjŠlvklart kan definieras som konstnŠrliga eller konstspecifika utan ytterligare teoretisk problematisering. Clement AltgŒrd spŠder pŒ genom att fšrklara att konstnŠren inte fŒr reduceras till att vara en kul typ, en renodlad underhŒllare, inte ens i den cyberrymd som Michael Bendikt har definierat som en total vŠrld, en gemensam vŠrld, en objektiv vŠrld, en aktiv och interaktiv vŠrld, en vŠrld med historia, en vŠrld att leva i, en lŠtt vŠrld med tankens lŠtthet och dŠr man slipper materiens tršghet. Utopin tar bakvŠgen Šven i t.ex. Ana L ValdŽs« debattinlŠgg, enligt vilket Internet framstŒr som en kollektiv arena dŠr konsten Šntligen kan vara fri frŒn marknadens krav, frŒn konstgalleriernas ok och frŒn akademins ramar. PŒ samma sŠtt som cyberrymden hŒller pŒ att sprŠnga grŠnserna fšr arkitekter och stadsplanerare borde nŠtet enligt ValdŽs frŠmja en tillfŠllighetens konst, som inte kan vŠrderas i pengar, hŠngas i vardagsrum eller lagras i kassaskŒp. NŒgonstans hŠnger frŒgan om det modernistiska avantgardet i luften som ett slags varmluftsballong vars passagerare gšr allt fšr att hŒlla den varma lŒgan vid liv utan att sjŠlva reflektera šver det mšjliga faktum att man redan befinner sig pŒ marken genom att misstanken har vŠckts om att vi till sista ŠndŒ har šverskridit sjŠlva šverskridandet. Detta Šr en tanke som bl.a. Sven-Olov Wallenstein vŠltaligt utvecklar i katalogen fšr utstŠllningen MŒleri - det utvidgade fŠltet pŒ Magasin 3 i Stockholm och Rooseum i Malmš i hšstas. I fšrhŒllandet till detta blir naiviteten lika tragisk som enfaldig nŠr arrangšrerna bakom [a:t] fšrklarar sig stolta šver att kunna presentera "denna i hšgsta grad mŒngskiftande samling konstverk" pŒ Internet. Jag tror att vi fšr Œtminstone ett šgonblick mŒste ŒtervŠnda till frŒgan om konstbegreppets omvandling i det paradoxala tillstŒnd som "Walle" med mŒnga andra beskriver som ett slags resultat av sjŠlva den oundviklighet som ligger i idŽn om moderniteten som ett stŠndigt šverskridande av sig sjŠlv. En av fšrutsŠttningarna fšr denna diskussion ligger som ett dagbrott i sjŠlva modernismen och dess šverskridande av sina egna betingelser i det moderna konstbegreppet och den dŠrmed sammanhŠngande konstnŠrsrollen. Den frejdige Lars Vilks har i olika sammanhang fšrsškt utvidga den institutionella teorin om konstbegreppet, senast i boken Konstteori (1995) och i det stŠndigt pŒgŒende bygget Arx i naturreservatet Kullaberg i nordvŠstra SkŒne, som han dessutom har publicerat som en fem meter hšg och femton meter lŒng bok pŒ Nya Doxa. En av utgŒngspunkterna fšr hans argumentation Šr givetvis Arthur Dantos essŠ Artworld frŒn 1964, publicerad i svensk šversŠttning i Kairos 1. Vilks fšreslŒr en utbyggd institutionell teori, enligt vilken konst Šr det som konstvŠrlden uppfattar och behandlar som konst utifrŒn de fšrestŠllningar om och praxis kring konst som existerar i konstvŠrlden. Den viktigaste fšrestŠllningen svarar hŠr mot det "moderna" konstbegreppet, som konstitueras mot slutet av 1700-talet och som Šger en av sina mest fundamentala fšrutsŠttningar i sŠttet pŒ vilket en rad mŠnskliga aktiviteter kategoriseras som de "fria konsterna", en fšrutsŠttning som Paul Oskar Kristeller spŒrar tillbaka till renŠssansens boskillnad mellan hantverket och den humanistiska och naturvetenskapliga forskningen i essŠn The Modern System of the Arts i The Journal of the History of Ideas 1951/1952, publicerad i svensk šversŠttning i Kairos 2. Enligt Lars Vilks framstŒr konsten som en kunskaps- och erfarenhetsform som efter det traditionella konstbegreppets definitiva avskrivning under 1980-talet inte behšver binda sig vid nŒgon bestŠmd form. Att lŠgga sŠrskild vikt vid konstverkets imitation av konstverkets traditionella form Šr knappast lŠngre nŒgon intressant uppgift, sŠger han och ser ut att komponera t.ex. Arx som vilket traditionellt konstverk som helst. Men hŠr finns kanske ytterligare nŒgra komplikationer. Om t.ex. de fšrestŠllningar som existerar som ett slags fundamentala strategier i konstvŠrlden svarar mot det moderna konstbegreppet och om detta begrepp har avskrivits, dŒ borde ju sjŠlva den institutionella teorin hamna i farozonen. DŒ kvarstŒr endast konstnŠren som konstens fšrsta och yttersta definitionsbetingelse. Cirkelresonemanget Šr uppenbart: konstnŠren gšr konst och konst Šr nŒgot som konstnŠren gšr. KonstvŠrlden bygger sina fšrestŠllningar pŒ nŒgot som svarar mot det moderna konstbegreppet, som bl.a. inbegriper uppfattningen om konstnŠren som det gudabenŒdade geniet, siaren, frŠlsaren, provokatšren, avantgardisten och anarkisten som tar sig rŠtten att formulera sanningen, den evigt gŠllande, universella sanningen; bŠgge hŒller varandra i sitt strupgrepp och konstnŠren fŒr under inga omstŠndigheter fšrvandlas till en "kul typ". En av dem som i den svenska samtidskonsten har Šgnat problematiken praktiskt reflektion Šr Stefan Karlsson med bl.a. Paperpool International Corporation i bšrjan av 90-talet och nu senast tillsammans med Jšrgen Svensson i projektet nordisk samtidskonst i massmedia. -NŠr en konstnŠr gšr nŒgonting med konstnŠrliga ambitioner, dŒ blir det konst, sŠger han i en intervju i Dagens Nyheter (30.9.1996), samtidigt som Ludvig Rasmusson fšrklarar i samma tidning samma dag att god konst nŠstan alltid har drag av bluff, trixande och show. Enligt Stefan Karlsson kan vem som helst utropa sig till konstnŠr och dŠrigenom gšra konst sŒ fort detta gšrs med konstnŠrliga ambitioner. Stefan Karlsson har med andra ord utvidgat - eller kanske snarare begrŠnsat - den institutionella teorin ytterligare genom att infšra en ny definitionsbetingelse som exkluderar varje annan handling Šn den konstnŠrligt ambitišsa som kriterium fšr konstens klassifikatoriska definition. Enligt Stefan Karlsson Šr ocksŒ tiden fšrbi nŠr konstnŠrerna bara stŒr i sin ateljŽ och mŒlar. Han kan mycket vŠl tŠnka sig att konstnŠrer sitter som konsulter Œt statliga och privata fšretag, i t.ex. invandrarnŠmnden eller i bostadsbolagens styrelser. GrŠnserna suddas ut mellan konstvŠrlden och fšretagsvŠrlden, mellan konsten som specifik organisationsform och de fšretagsekonomiska sammanhangen, i vilka konstnŠren skall legitimera den autentiska kreativiteten och den kreativa uniciteten: konstnŠren har unika kunskaper - vi kan fŒ fram nya tankar, nya idŽer, sŠger Stefan Karlsson som vilken Kandinsky som helst nŠr denne fšrklarar i †ber das Geistige in der Kunst (1910) att endast konstnŠren besitter den inre sanningen, att konstnŠren tjŠnar en hšgre sak, att hans plikter Šr hšga och heliga, att konstnŠren inte Šr nŒgon dagdrivare utan i stŠllet skšnhetens prŠst pŒ toppen av den andliga triangeln. SŒlunda smyger modernismen in bakvŠgen, via fšrestŠllningen om dess motsats. Och tas emot med šppna armar av Pierre Guillet de Monthoux i t.ex. boken Det sublimas konstnŠrliga ledning (1993). de Monthoux Šr professor i allmŠn fšretagsekonomi vid Stockholms universitet och leder en internationell ekonomisk-estetisk forskningsgrupp (ECAM) med uppgift att dokumentera, analysera och aktivt stimulera samspelet mellan konst och fšretag i Europa. -Vi sšker fšrtroligt samarbete med fria konstnŠrer. Vi stŒr pŒ tršskeln till en ny renŠssans nŠr fšretagsvŠrlden šppnar sig mot konstvŠrlden, sŠger Pierre Guillet de Monthoux och hŠnvisar inte helt ovŠntat till Kandinsky, men Šven till Kant och Schiller, Georg Simmel och Joseph Beuys. Enligt bŒde Simmel och de Monthoux bidrar den moderna konsten till mŠnniskans estetiska uppfostran. FrŒn Kandinsky till Beuys revolterar de fria, gudabenŒdade konstnŠrerna mot en stelnad materialism och en fšrlamad dogmatisk samhŠllslogik: fšretag kan vŠxa ur konstverket och fšretagarna lŠra av konstnŠrerna. Pierre Guillet de Monthoux faller in i den klassiska modernismens heliga kadens nŠr han sŠger att konstverken šppnar en estetisk rymd dŠr konstnŠren tar hand om utvecklingsarbetet. KonstnŠren hŠnger som Yves Klein mellan jord och himmel i gudomlig levitation, sŠger de Monthoux. KonstnŠren Šr alkemist. Han skapar vŠrde ur intet och tackar Gud fšr ekonomins mirakel. KonstnŠren Šr ingen knegande hantverkare. Han švertar prŠstens och ceremonimŠstarens roll i en demokratisk sekulariserad vŠrld. Konsten trivs inte lŠngre pŒ mossiga musŽer. Redan Kristeller fšrklarar i bšrjan av 1950-talet att sŒvŠl samtidens konstnŠrliga praktik som tendensen bland de samtida filosoferna att betrakta konsten och den estetiska sfŠren som en genomgripande aspekt av mŠnsklig erfarenhet snarare Šn som det specifika omrŒdet fšr de skšna (modernistiska) konsterna undergrŠver ocksŒ det senare begreppet i dess traditionella form. Alla dessa idŽer Šr enligt Kristeller fortfarande flytande och illa definierade, men de samtida fšrŠndringarna kan likvŠl šppna vŒra šgon fšr en fšrstŒelse av det historiska ursprunget och begrŠnsningen hos de skšna konsternas moderna system. OmvŠnt kan en sŒdan historisk fšrstŒlse hjŠlpa till att frigšra oss frŒn fšrutfattade meningar och klargšra vŒra idŽer om det nuvarande tillstŒndet. Varken konsten eller konstnŠren kan lŠngre Œberopa nŒgot slags yttersta sanningskriterium. Mediet Šr inte allt hŠr i vŠrlden, inte ens Internet. Eller exempelvis den kŠnsla av utvaldhet som Stefan Karlsson gšr sig till tolk fšr i intervjun i Dagens Nyheter nŠr han uppmanar Karin Bojs att bšrja intervjun med att lŠsa en uppsats som han skrev nŠr han gick i fjŠrde klass i Gšteborg om en pojke som Šr modigast av alla i hela vŠrlden: han vŒgar hoppa rakt ut frŒn ett berg som Šr 4 232 meter hšgt, en pojke med ett sŠrskilt uppdrag i vŠrlden. Han berŠttar ocksŒ att denna kŠnsla av utvaldhet fick "nŠstan religišsa proportioner" genom att han skulle vara nŒgon sorts mellanting mellan Jesus och Picasso. Jag vill ocksŒ Šgna Walle en tacksam tanke nŠr han uppmŠrksammar Douglas Crimps essŠ The End of Painting frŒn 1981 och frestas samtidigt till att lyfta upp pŒ bordet en helt annan frŒga Šn frŒgan om "mŒleriets dšd" genom att helt sonika ersŠtta termen mŒleri med konstnŠrsrollen. Med detta fŒr vi en intressant omskrivning: upprŠtthŒllandet av den traditionella konstnŠrsrollen och dess "vŠsentliga konventioner" kan inte vara annat Šn en regressiv Œterinvestering i en fšrlorad tradition, under det att det "sanna avantgardet" fattar sin sjŠlvkritik som riktad mot begreppet "konst" i allmŠnhet, och mot den estetiska institutionen som sŒdan. Redan 1969 fšrklarar Joseph Kosuth i sin beršmda Art after Philosphy att Duchamps readymades innebar att konstens natur fšrŠndrades frŒn att vara en frŒga om morfologi till att vara en frŒga om funktion, frŒn "utseende" till "konception", och att konsten idag snarare mŒste uppfattas som en analytisk sats i stŠllet fšr en syntetisk utsaga: estetiken Šr begreppsligt irrelevant fšr konsten, sŠger Kosuth. Tio Œr senare hŠnvisar Douglas Crimp i essŠn Pictures till sin samtida konst och fšrklarar att vi mŒste anta att sjŠlva konsten som ontologisk kategori har ifrŒgasatts. Det som ŒterstŒr Šr olika estetiska aktiviteter, men om vi ser till deras nuvarande vitalitet, behšver vi enligt Kosuth inte heller kŠnna nŒgon saknad eller sška ŒtervŠnda till den splittrade enheten i modernismen. Vi fortsŠtter. Tom Sandqvist